Jag bakade ju som sagt var min drömda Kannibalbakelse igår och då utgick jag ifrån receptet till Zolabakelser. Det är en bakelse som är uppbyggd av smördegsplattor med en gräddig kräm och arrakssmakande glasyr.

Eftersom att jag bakade smördeg häromdagen så hade jag det i färskt minne och fick till bättre och frasigare kakor denna gång. Det är kul när övning ger färdighet. Jag kavlade och vek och kavlade och vek och väntade och tillslut så var degen färdig att kavlas ut i rätt storlek och form. Eftersom att jag skulle göra två olika sorters bakelser samtidigt så skar jag smördegarna i mindre bitar. Såhär i efterhand tycker jag att det vore värt besväret att skära ut perfekta bakelsebitar från början. Det var jättesvårt och väldigt kladdigt att skära i den frasiga smördegen när bakelsen var färdigbyggd. Det står att man ska använda en vass kniv, men även med en sådan så var det svårt.

När smördegsplattorna var gräddade och färdiga så fick de ligga och vila och vänta på att fyllningen skulle bli färdig. Det visade sig att det skulle ta tid. Zolabakelsernas fyllning innehåller gelatin. Mycket gelatin till och med och jag har ingen gelatin hemma och jag vill ju helst slippa gelatin så jag tog till Dr Oetkers Vegegel igen. Jag har misslyckats rejält med det en gång och lyckats en gång. Med förhoppning att ha turen på min sida blandade jag vegegelatinet tillsammans med ägg, grädde och socker i en kastrull och lät det koka upp till en kräm. Det blev jättebra och tjocknade lagom mycket. Under tiden som krämen svalnade så vispade jag grädde med vaniljsocker och kände mig nöjd med mig själv. Så var det dags att blanda ihop grädden med den nu kalla krämen. Krämen var nu inte så bra längre. Eller fel av mig, den var jättebra om jag inte skulle blanda den i grädden. Krämen hade stelnat och var fast och perfekt som den var men jag skulle ju fluffa till den med grädde och det gick inte. Vegegelen går inte att blanda upp och vispa ihop med någonting annat. Den förvandlas till små, små geléklumpar som både ser fult ut och känns obehagligt i munnen. Jag fick kasta alltihop och börja på nytt.

Andra gången struntade jag i gelatinsubstansen helt och kokte en tjock sås som fick svalna och sedan blandas med vispad grädde. Det blev en fin men inte speciellt fast grädde. Jag måste köpa hem gelatin och lära mig hur det fungerar. Jag måste ju inte äta av det själv eller bjuda min äldste son på det. Andra kan ju smaka. Det tar bara emot. Men en dag, nästa gång, jag ska, jag ska…

Nu var det dags att montera mina bakelser. Med en smördegsplatta i botten, sedan gräddkräm och en smördegsplatta ovanpå så var Zolabakelsen nästan klar. Det var bara att blanda ihop florsocker, arraksessens och vatten till en glasyr och hälla ovanpå så var jag klar. Trodde jag. För nu kom ju det svåra som jag pratade om förut. En lång bakelsetårta skulle bli flera små. Det såg inte vackert ut när jag skar i kakan. Kladdigt värre!

Likadant var det när jag monterade och skar i min Kannibalbakelse. Den monterade jag på samma vis som Zolabakelsen. Skillnaden mellan bakelserna är att glasyren i Kannibalen inte innehåller arrak och ovanpå glasyren placerade jag ut halverade hallon som jag sedan hällde en sockerlag kokt på vatten, socker och citronsyra. Lagen var lite för lös och rann överallt och jag fick i panik byta tallrik två gånger för att bakelsen inte skulle bada i sockerlag och göra smördegsbotten mjuk. Min sockerlag stod kvar i köket och i morse var den helt perfekt. Jag hade för bråttom helt enkelt när jag monterade igår. Det var ju tänkt att hallonen skulle glänsa av sockerlagen och det hade den gjort om jag låtit den stå lite till innan jag hällde på den.

Ingen stress när man bakar, allt ska vara lugnt och metodiskt.

Är bakelserna goda då? Jo då. Det är de. Arraken gör sitt till Zolabakelsen men konsistensen är fel och det får jag väl rätta till nästa gång jag ger mig i kast med detta recept. Det finns nämligen en Zolatårta i boken som jag också måste baka så småningom. Den ska få gelatin i sig. Jag lovar.