Till eftermiddagsfikan på julafton ville jag bjuda på mandelmusslor och jag hade sparat ett recept till just detta. Nu visade det sig vid en närmre inspektion av receptet att det inte var mandelmusslor alls som jag sparat till julafton. Att kakorna var hjärtformade det var jag helt på det klara med, men att det inte var mandel i dem hade jag helt missat. Alltså, den stående ingrediensen i denna bakbok är mandel och jag är ganska trött på mandel. Men när jag nu ville att det ska vara mandel i receptet så är det inte det. Typiskt.

Det spelade inte så stor roll egentligen men man är ju lite traditionsbunden trots allt och saker och ting ska vara på ett visst sätt, speciellt till jul och det ska vara mandel i de där kakskålarna som fylls med grädde. Eller det brukar vara så. Det behöver inte vara så och så blev det inte i år. I år blev det Margits goda hjärtan med grädde och bär. Blåbär och hallon. Och det blev gott.

Alla de torra ingredienserna, florsocker, vaniljsocker, vetemjöl, maizenamjöl blandades först samman och sedan blev det till en deg när sirap och smör knådades i. Degen skulle inte vila utan jag tryckte ut den meddetsamma i hjärtformarna som jag noga smort med ett tjockt lager med smör. Denna gång smälte jag inte smöret först utan istället smetade jag ut rumsvarmt smör i formarna. Kakorna fick bara inte fastna denna gången också!!

Jag gräddade kakorna, tog ut dem, lät dem svalna så mycket så att jag kunde hålla i formarna och vände på dem.

Ett HALLELUJA-moment inträffade! Formarna lossnade, inte en enda kaka gick sönder. Jag ropade högt, rusade in till sönerna, som dagen till ära satt tätt tillsammans i soffan och i sann julförbrödring och syskonkärlek spelade Harry Potter på wii:et. Jag dansade runt i glädje och skymde deras sikt över tv–apparaten så att de missade poäng eller förlorade något, vilket gjorde att de kastade ut mig ur rummet. Men lika glad för det var jag – mina kakor var hela!

Jag läste i julnumret av tidningen Vegomagasinet att man kan smälta vit choklad och blanda i grädden som man har i mandelmusslorna. Det lät brutalt gott. Men tyvärr hann jag inte ordna med chokladgrädde när julafton väl infann sig. Det var lite mycket annat som också skulle fixas just då. Nästa gång så…

Varje jul tänker jag på Jesusbarnet som låg där som sylten på grädden i mandelmusslan i Betlehem när jag var där för många år sedan. Jag stod i en sådan där affär som turister bussas till. En sådan affär där allt är extra dyrt och där allt ser genuint och gammalt och fint ut men inte är det. I efterhand, typ så fort vi lämnat affären, så ångrade jag att jag var sådär motvalls och absolut inte skulle handla något där i den affären som jag inte själv valt att åka till. Jag hade ju stått där med ett Jesusbarn i handen, en träfigur där det verkligen såg ut som om han låg i en mandelmussla. Jag är inte mycket för julpynt. Men varje år önskar jag att jag hade köpt just det julpyntet. Jag kommer antagligen aldrig till Betlehem igen och om jag gör det så kommer jag ändå aldrig att hitta just den figuren igen. DUMSNÅL. I mitt minne var den perfekt.

Perfekta mandelmusslor bjöd jag inte på på julafton. Men helt perfekta Margits goda hjärtan blev det istället. Många och fina.