I min Sju sorters kakor från 1985 som jag nu passerat halvvägs i har jag vid Vaniljhjärtan skrivit ”suveräna!” med en bläckpenna någongång för länge sedan. Jag har hjärtformar som jag vet att jag köpt bara för att baka dessa goda bakelser redan i tonåren. Jag har väntat länge på att baka dem här i min bakodyssé och jag tror att det bara är för att jag vet att när de är bakade så är de ju liksom förbi och kommer inte att bakas igen på länge, länge. Det finns ju inte tid att baka någonting två gånger här just nu. Den enda kakan som bakas då och då är Nilssons kladdkaka och då är det yngste sonen som står för den.

Vaniljhjärtan bakade jag till pappas födelsedag. Degen är enkel att röra ihop och när den vilat en liten stund i kylen så kavlar man ut den ganska tjockt på bakbordet och skär ut bitar som trycks ner i hjärtformarna. Degen har bra konsistens och kladdar inte. Mina hjärtan har mjuka former och det är lätt att få degen jämn och fin.

Under tiden som min deg vilade i kylskåpet så kokte jag vaniljfyllningen. Det är grädde, äggula, socker och lite mjöl som när den svalnat smaksätts med vaniljsocker. Jag tror att när man köper vaniljhjärtan i affären så har det tillsatts gul färg i vaniljkrämen för min kräm blev väldigt blek och jag funderade lite på att färga den rosa, men lät bli. Fyllningen var kall och fast och lätt att klicka i mina hjärtan. Hjärtformarna räckte inte riktigt till så jag fick använda mig av mandelmusselformar också och kakorna fylldes med mycket kräm innan jag kavlade, skar ut och lade deglock över.

Vaniljhjärtanen gräddades i ugnen tills de blev torra och fick lite färg. Några sprack lite i locket och fyllningen ville titta ut, jag hade på känn att jag fyllt dem lite väl mycket. Jag kom på att jag hade glömt att smörja formarna och var orolig för att kakorna skulle fastna.

Så jag stjälpte upp dem meddetsamma som de kom ut ur ugnen med hjälp av en liten kniv, en kökshandduk och oömma fingertoppar. Det gick bra och degen var väl så fet att kakorna inte skulle fastnat i alla fall. Vid serveringen ska det siktas florsocker över kakorna och naturligtvis så glömde jag florsockret hemma och hos mamma och pappa där vi mumsade på kakorna hittades inget florsocker i skåpen. Däremot fanns vaniljsocker och det siktade jag över. Det blev lika fint och smakade lika gott.

Och blev de goda? Ja! Lika fantastiska som när jag kommenterade vid receptet för länge sedan.