Länge har vi, jag och sönerna suktat efter några kakor i boken som heter Nunnor. De ser bara så goda ut. Nu när vi håller Konfirmationsfest till helgen så tänkte jag att jag bakar äntligen dessa bakelser. De heter ju i alla fall något på ett kyrkligt tema.Själva kakan innehåller fem äggvitor som blandas ner i smeten vid olika tidpunkter. Först smälte jag och brynte smöret. Under tiden som det svalnade blandade jag ihop tre äggvitor med florsocker, mandel (som jag malde själv denna gången), vaniljsocker och mjöl. När smöret också blandats i så vispade jag tre äggvitor till hårt skum och vände även ner det i smeten. 

 
Därefter skulle smeten klickas ut i smorda bakelseformar. Jag har bara 17 sådana formar och eftersom att jag kommer att transportera kakorna och inte vill att de ska gå sönder, så beslutade jag mig för att baka nunnorna i engångsformar och inte stjälpa upp dem när de gräddats klart. 29 stycken formar trängdes på plåten och den lilla klick smet som fanns i varje växte bara lite i ugnen. Formarna blev bara halvfulla. 

 
Nåja, bottnarna skulle ju ha en topping också. Två deciliter florsocker skulle blandas med en matsked kaffepulver och vatten. Dumt nog löste jag inte upp kaffet i vattnet innan jag blandade det med sockret. Jag fick röra i en evighet och tillsätta mer vatten för att glasyren inte skulle vara full av kaffeklumpar. Den är i och för sig fortfarande full av kaffeklumpar för tillslut gav jag upp och tänkte att det kan vara en pikant detalj i smakupplevelsen, att tugga på rent kaffe. 

 
Glasyren, som var ganska lös av allt vatten, gick lätt att skeda över kakorna men jag hoppade inte högt av förtjusning när jag såg det färdiga resultatet. De ser ganska anskrämliga ut. Snabbt gömde jag undan dem i frysen och tänkte att jag får bjuda på något annat på festen.

Dagen efter kom jag på att jag glömt fotografera det färdiga resultatet och plockade ut några ur frysen igen. Glasyren tinade snabbt upp och såg blöt ut. Nej, dessa går absolut inte att bjuda på, slog jag fast och dömde ut kakorna en andra gång.

Den mest soggiga kakan åkte inte in i frysen igen utan fick följa med som fika till kolonin på eftermiddagen. Där i solen var vi tre personer som fick vars en minimal Nunnebit i munnen. 

Och vet ni vad? Den var jättegod! 

Glasyren med kaffesmak passade jättebra till den saftiga mandelbottnen. Och så ful såg den inte längre ur där i solskenet. Visst, jag kunde ha gjort dem finare och dekorerat och stjälpt upp dem men de är okej som de är.

Nunnor blir det på kakfatet på söndag. Japp.