Idag öppnades det ett bra tillfälle att baka bakelser. Vi var bortbjudna på middag och jag tänkte att jag tar med mig lite fika. Så Frasknyten har bakats. Jag hade tänkt köpa färdiga, frysta smördegsplattor i affären men ångrade mig. Visserligen står det i receptet att det är sådana man ska använda men det finns ju också ett smördegsrecept i boken och jag behöver öva mig på att göra smördeg. Så vid frukosten förberedde jag mig och stoppade in alla ingredienser till smördeg i kylskåpet. Det står att det är viktigt att ingredienserna, vetemjöl, vatten, ättikssprit och smör, är kalla och håller samma temperatur.

Någon timme senare, lite för sent för att inte få tidsnöd på slutet, satte jag igång att baka. Smördegen blandades samman till en deg. Det var torrt och segt och det tog ett bra tag innan jag fått till en jämn degboll. Bara en fjärdedel av smöret ska blandas i till att börja med. Resten ska skivas i ett senare skede och vikas och kavlas in i degen. Just det momentet fattas i receptet i min bok och man får antingen gissa sig till hur man ska göra eller som jag nu gjorde, plocka fram en senare variant av boken och läsa receptet där. Degbollen plastade jag in och la på kylning.

Under tiden förberedde jag för petit chou degen. Det var inte så länge sedan jag gjorde petitchoudeg eftersom att det var en del av Walesbröden som jag bakade på jobbet förra månaden. Därför var jag nu lugn och kände mig säker på just detta moment. Jag smälte smöret i vatten och lät det koka upp. Därefter blandade jag i vetemjölet och vispade frenetiskt tills degen blivit tjock och släppt grytbotten. Det går jättesnabbt, så snabbt att jag inte riktigt tror på att det är klart när det är klart så att jag vispade lite till, bara för att. Smeten ska sedan stå och svalna och det passade bra när jag bakade bakelser som innehåller många moment.

  

Nu var det dags för fyllningen. Jag rev citronskal och vispade ägg, socker och citronskal och saft i en gryta på svag värme tills det kokte och blev tjockt. Ännu en gång vispade jag extra länge för att vara på den säkra sidan om att det var färdigt. Jag ville att krämen skulle bli så tjock som möjligt och visste inte riktigt när gränsen var nådd. Risken finns ju alltid att det plötsligt och utan förvarning skär sig. När jag var nöjd med tjockleken tog jag av grytan från värmen och lät krämen svalna någon minut innan jag blandade ner smör. Från att ha varit vit och fluffig gick nu krämen över och blev gul, jämn och smörig. Härligt. Jag stoppade in alltihop i kylskåpet för att låta det bli riktigt kallt.

       

När allt detta var gjort så var det dags att plocka ut degen ur kylskåpet och skära ett djupt kryss i den, dra ut hörnen och skapa en fyrkant. Jag tryckte till lite med kaveln för att få degbiten så pass stor att jag kunde fördela smöret i mitten. Hörnen ska vikas in så att det liknar ett stängt kuvert över smöret och hela degen vänds upp och ner och kavlas lite lätt. Man viker tre gånger på ena hållet och tre gånger på andra hållet och stoppar sedan in den fyrkantiga degkuben i kylen igen. En kvart senare är det dags att plocka ut, kavla och vika igen och ytterligare en kvart senare genomgick degklumpen samma procedur ännu en gång.

Nu började jag känna mig lite stressad. Bakelserna skulle gräddas i 45 minuter och sedan svalna helt innan de kunde fyllas med citronkräm och grädde och få glasyr på toppen. En timme och 15 minuter hade jag på mig innan vi skulle sitta i bilen färdiga för avfärd. Nu blev det racerbakning.

Grundsmeten till petitchouerna var nu kall och redo för ägg. Jag vispade i 190 och fick snabbt till en jämn och fin smet som jag med hjälp av två skedar klickade ut på smördegen som jag kavlat och skurit i fyrkantiga bitar 9 x 9 cm. Hörnen vek jag upp och klibbade fast i petitchoudegen så att det hela formades till just knyten. Jag gjorde bara precis så många bakelser som vi skulle vara personer. Risky business må jag säga, men så fick det bli. Ingenting fick gå fel.

  

Smördegen som blev över stoppade jag i frysen för kommande bakverk eller pajer.

Dags för ugnen. 200 grader, check, men var i ugnen ska bakelserna gräddas? I mitten? Långt ner? Det framgår inte av receptet och det framgår inte heller i 1994 års receptbok och i den senaste utgåvan finns bakelserna inte med. Improvisationsdags. Jag valde långt ner i ugnen men inte allra längs ner. Jag kompromissade typ med mig själv.

Nu kunde jag inte göra så mycket mer än att vispa grädden, stoppa den och krämen i påsar så att de var redo att spritsas in i petitchouerna, ställa in det i kylen, plocka fram florsockret till glasyren. Sen var det bara att vänta in den sista hysteriska kvarten som jag visste att jag hade framför mig. Att färdigställa bakelserna samtidigt som jag skulle få iväg sönerna och mig själv ut i bilen och åka iväg.

Så tittade jag in i ugnen. Petit chouerna skulle nog ha spritsats istället för att klickats. De växte upp fantastiskt fint men de växte också ut på olika håll och fick inte så fina former. Jag ville att de skulle vara runda och fina som ballonger. Medan jag såg dem gräddas funderade jag på hur jag skulle lyckas få bakelserna att svalna på tio minuter. Det är ju en omöjlighet egentligen. Det är minusgrader ute (för första gången på hela vintern) och jag kunde ju ställa ut dem på balkongen men var orolig över hur de skulle reagera på så kraftiga temperaturskillnader. Tio minuter kvar i ugnen, tjugo minuter tills vi skulle sitta i bilen. En omöjlig ekvation. Vi skulle definitivt bli sena!

Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att inte stressa upp mig när telefonen ringde. Särbon var också sen och jag fick en kvart extra och helt plötsligt var jag helt i fas igen. Tack!

Bakelserna fick stå och svalna först på gallret på köksbordet och sedan några minuter på balkongen innan jag klippte upp bollarna (som faktiskt inte var så fula trots allt) och sprutade i fyllningarna. Kvickt blandade jag till glasyren av florsocker och vatten och på toppen strösslade jag på små sockerhjärtan. Det blev fint. Frasknyten är inte rätt namn. Det här är Frasbomber!

  

I snöoväder körde vi sedan iväg och började kvällen med att fika bakelser innan vi gav oss på ytterligare en omgång av julklappsspelet Carcassonne.

Frasknytena var helt okej. Jag tycker att de kanske varit inne i ugnen lite för länge för att petitchouerna kändes lite torra. Yngste sonen tyckte inte om citronkrämen för att den hade lite för stark citronsmak men själv tyckte jag att det just var den krämen som gjorde bakelsen. Petit chouer och smördeg smakar inte så mycket i sig själv utan behöver hjälp på traven med annat som lyfter dem. Det var tyst när vi åt och alla bakelserna tog slut så jag får nog säga att de fick klart godkänt.

De var roliga att göra och jag är glad över att jag gjorde allt från grunden själv. Det är ju det som är hela meningen med Bakodyssén – att jag ska lära mig. Och jag känner att i Frasknytena fick jag visa vad jag lärt mig. Jag lyckades göra egen smördeg som blev bladig och frasig. Jag gjorde fluffiga petitchouer som var ihåliga och lätta att fylla och jag kokte kräm som varken skar sig eller blev konstig. Och till och med under stress så höll jag mig lugn och blev inte arg.

Detta var recept nummer 283. Tio kvar innan boken är slut.