Jag har ju kommit att bli sådär extra ordinärt kräsen när det gäller småkakor. Det finns 99 småkaksrecept i boken och nu har jag snart bakat allihop. Jag bakar, tar en kaka och smakar den, om jag är riktigt sugen tar jag någon till men jag tycker inte att det är så spännande med torra kakor längre. Därför blir jag glad när jag bakar småkakor som faktiskt sticker ut från mängden. Och extra glad blir jag när det visar sig vara en klassiker som Finska pinnar som gör just detta.

De är inte svåra att göra, inte alls. Det är en vanlig deg på smör, socker, mjöl, söt- och bittermandel som rörs ihop och som får stå kallt en stund. Jag använde mandelmjöl istället för att skålla och mala mandeln men bittermandeln fick jag snällt mala på vanligt vis. Så mammas gamla fina mandelkvarn åkte fram och de fem bittermandlarna maldes på kortare tid än det tog att plocka fram och montera fast kvarnen.

När degen vilat så rullar man den i längder som man lägger ihop tätt tillsammans som en större kaka. Jag hittade inte min bakpensel just när jag skulle pensla längderna med lätt uppvispad äggvita så jag fick improvisera och kladda på äggvitan med en sked och fingrarna. Kakorna toppas med hackad mandel och pärlsocker, skärs upp i fem centimeter långa bitar och gräddas i ugnen i 12 minuter. Det är bara några dagar sedan jag bakade de Finska pinnarna och nu är de slut. Jag har gett bort en del men jag får erkänna att ett helt gäng av dem har slunkit in i min egen mun.