Jag har bakat delikata pepparkaksbakelser. Man får höga förväntningar när namnet säger att de ska vara delikata. Yngste sonen suckade och tyckte att det är lite väl tidigt att börja baka pepparkakor redan. Men detta var ju en mjuk pepparkaka med apelsinfrosting ovanpå så jag tyckte inte att den var så överdrivet julig.

Smeten innehåller kanel och ingefära men är annars ungefär som en vanlig sockerkakssmet. Kakan gräddades i braspannan 30 x 40 cm och blev en platt kaka. Trots att jag tog ut den lite i förtid så tycker jag att den blev på gränsen till torr.

När kakan svalnat så bredde jag på glasyren som bestod av smör, florsocker, rivet apelsinskal och apelsinsaft. Först började jag riva skalet på den där väldigt fina, stjärnformade, sidan av rivjärnet men apelsinkalet blir så mosigt av den och järnet var så vasst på den sidan att jag rev hål på fingrarna när jag slant till. Med det ena ringfingret inlindat i hushållspapper för att stoppa blodet övergick jag snabbt till den vanliga lilla rivjärnssidan. Glasyren smakade gott av apelsin och blev fin av de lite större skalbitarna. På fotot i boken är det mycket tjockare med kräm på kakorna än vad det räckte till på min kaka. Gör jag denna igen, vilket jag absolut kan tänka mig att göra, så kommer jag att göra den i en mindre form. Kakan vinner på att vara högre och saftigare med tjockare kräm ovanpå. Nu såg de nästan ut som små mackor.

För att göra kakorna lite fina inför serveringen skar jag ut små trekanter av apelsinen och lade som dekoration. Det blev fint. Men äldste sonen blev besviken över att det var färsk apelsin. Förra sommaren när han var i Grekland fick han minsann kanderade apelsiner på en kaka. De var på något vis kokta i socker och man kunde till och med äta skalet. Det var gott det! Hm. Pretantioner!

Jag kan lägga till att dessa kakor är utmärkta att äta direkt ur frysen när man kommer hem sent på kvällen och är trött och sugen på något. Inte bra, inte bra alls.