Jag är tillbaka nu. Det tog stopp och jag behövde vila. Och det var efter struvorna som jag förstod det på allvar.

Jag hade en föraning om att struvor inte skulle bli helt enkelt att tillverka. Det ser klurigt ut och jag läste in mig på receptet noga, mer än en gång, för att säkert göra rätt och hade lånat ihop två olika struvjärn med olika figurer. Kvällen innan julafton var jag redo att sätta igång.

Och så började det strula direkt.

Alltså, gör inte flera saker samtidigt. I alla fall inte nya komplicerade saker och inte när ni redan är stressade. Vi var tre personer i köket som samtidigt lagade för oss nya maträtter och som därför irrade runt och läste i recept och plockade fram och tappade bort ingredienser. Lägg lite julklappsinpackning och rimstuga på det. Plussa på immiga fönsterrutor och ett alldeles för varmt kök, en sned och lutande gran och Adolfsson och Falk som skrålade ”Meeeer juuuul” ovanpå det, så har ni bilden klar. Vi var vänner hela kvällen, jag och sönerna. Det var struvorna frustrationen gick ut över.

Jag började med att okoncentrerat blanda samman en klumpig smet. För att rädda den hälldes den över i en sil där jag med frenesi vispade och tryckte smeten genom de små hålen för att få till en slät struvsmet. Därefter värmde jag enligt receptet oljan i min stora gjutjärnsgryta (locket låg som säkerhet sidan om hela tiden) och gjorde brödprovet för att veta när det var varmt nog. Jag värmde även mina struvjärn i oljan. Det står i receptet att man ska göra så. Det står även att man ska doppa de varma struvjärnen i smeten, låta smeten droppa av och sedan hålla järnen ovanför den varma oljan lite så att struvorna stelnar till lite innan man doppar ner och friterar dem.

1. Struvjärnet var varmt. Alltså började smeten att gräddas redan nere i bunken. Vilket gjorde att den ofärdiga kakan lossnade från järnet och kladdade sig kvar i smeten.
2. De struvorna som jag lyckades få med mig upp ur smeten droppade inte av utan fick droppliknande formationer på undersidan.
3. Min olja var för varm? Struvorna blev mörka och fula fort men var fortfarande sega inuti.
4. Mitt i alltihopa kom jag på att min olja var ful och smutsig efter att ha använts i flera omgångar den dagen. Så då bytte jag olja. Det blev inte bättre.
5. Sockret som jag doppade dem i när de kom upp ur friteringen ville inte fastna. Inte ens om jag struntade i att låta dem rinna av på hushållspapper.

Detta var det värsta baket under hela Bakodysséns historia. Den grymmaste irrfärden. Topp 1 bland misslyckanden.

JAG GAV UPP! Det har inte hänt förut. Jag var helt slut. Inte en enda struva blev som den skulle och de smakade mjukt och oljigt. Alltihop åkte i soptunnan.

Såhär i efterhand kan jag se på det med lite mer objektiva ögon och kanske kunde sagt till mig själv att inte baka dem just lille julafton när jag precis stått och gjort ett vegetariskt julbord, friterat både klenäter och anisbröd och redan var trött. Men det var inte läge att säga det till mig själv just då, i stridens hetta. Jag skulle bli färdig med julkakorna till julafton och jag skulle kunna bjuda min familj på alltihop. Det var bara så det var.

Ibland tar man slut. Ibland blir det för mycket. Det gick lite väl långt där med struvorna och när räkneklockan på bloggen i samma veva visade 1 månad, 1 vecka, 1 dag, 1 timme och 1 minut fick jag nästan panik.

Där och då tog Bakodyssén en välbehövlig paus. (Med undantag för barndopet någon dag senare). Jag behövde vila.

Och vilat har jag gjort. Jag har spelat spel med sönerna, gått runt i pyjamas halva dagarna, varit på fest, träffat vänner och även hunnit med att vara på det fantastiska Asia Spa i Varberg ett par dagar. Där fick jag ljusterapi, och mötte mitt inre djur, i det vita rummet som påminner om någon framtidsscen i Matrix. Vaggats varm av avkopplande musik i vattensängen i mörkerrummet. Badat i kalltunnan efter en stund i den eukalyptusdoftande ångbastun. Jag har njutit av utsikten över Varbergs fästning liggandes i den varma källan och har försökt hänga med i ett tempofyllt yogapass och jag har bara slappnat av i tystnaden. Underbart!

Nu är jag tillbaka. Nu ska jag rapportera om alla bakverk som jag bakat men som ni ännu inte fått läsa om. Och nu har jag knappt en månad kvar att baka färdigt recepten i boken.

Heja mig. Jag ska klara det!