Idag stod det barndop på julschemat och jag ville såklart baka tjusiga bakelser till mitt lilla fina fadderbarn. Söt som socker var han där han själv på ostadiga ben gick och kröp fram längs gången i kyrkan iklädd fina vita kläder och silverglänsande väst. Hans storebror hade fått den stora äran att både hälla upp dopvattnet i dopfunten och att ringa i klockorna. Besvikelsen var stor när det gick upp för honom att han inte skulle få dra i ett rep uppe i kyrktornet för att få klockorna att klämta utan att uppgiften gick ut på att trycka på en tråkig svart knapp. Han utförde sitt uppdrag med bravur men jag är säker på att han tyckte att den knapptryckningen var mycket mindre värd än knapptryckningarna sitt nya Nintendospel.

Efter dopet åkte hela följet iväg för att äta lunch och fika tillsammans. Fikat stod Bakodyssén för och jag hade förberett med både Prinsbakelser och Prinsessbakelser. Prinsessbakelserna som enligt receptet skulle vara rosa, färgade jag istället blå. Eller blå och blå. De blev gröngrå för jag använde en tysk blå karamellfärg som var helt värdelös och som inte gav någon färg utan bara kladdade till marsipanen. För att få till någon färg alls fick jag använda nästan hela flaskan. Jag stod i affären och tittade på vanlig blå hushållsfärg men var för snål för att köpa en ny trots jag redan hade på känn att den jag hade hemma inte skulle vara så bra. DUMSNÅL.

  

Jag har lärt mig sedan tidigare användning av marsipan att det är viktigt att låta den vila i kylskåpet efter att man färgat den. Färgen gör marsipanen kladdig men efter några timmar i kylskåp så går den att forma och kavla ut. Min blå marsipan gick INTE att kavla ut. Det var en grå sörja8 som såg ännu äckligare ut eftersom att den var i en grön skål) som jag hade framför mig och jag förvandlades till ett monster där i köket och försattes i ett tillstånd av aggressiv hysteri där ett tag. Mina familjemedlemmar flydde fältet samtidigt som de på avstånd försökte komma med glada och peppande utrop.

Efter att marsipanen varit i kylen i några timmar och fortfarande var lika kladdig så fick jag, som vid det laget lugnat mig något, spä ut den med mer ofärgad marsipan. Det hjälpte lite och genom att pudra på florsocker och lägga den mellan plastfolie så lyckades jag med mycket möda kavla ut den. Efter ytterligare någon timmes vila i kylen skars marsipanen i remsor och alltihop åkte in i frysen. Kanske, kanske skulle de gå att använda. Kanske.

    

Själva bakelsebottnarna är en rulltårta. Man utgår från samma recept som när man bakar Julstubbe. Julstubben, som jag gjorde till en avhuggen hand, har vaniljkräm i sig och det skulle inte Prinsessbakelserna ha. Här skulle det vara äppelmos så det var bara för mig att plocka in äpplen från balkongen och koka äppelmos. Våra Ingrid-Marie är nu lite mosiga och skrynkliga och de är inte speciellt goda att äta som de är, men att koka mos gick snabbt och lätt. Jag sockrade, vaniljsockrade och blandade även i lite kanel i moset som jag bredde ut över kakbottnen innan jag rullade ihop den till en rulltårta.

Helt slut var jag när jag kommit så långt. Det fick bli en välbehövlig paus i bakandet och vi avslutade kvällen med att spela en omgång av vårt nya spel Carassonne. Om ni inte har spelet eller har spelat det någon gång, så hör er för i bekantskapskretsen om det är någon som har det och bjud in er till spelkväll genast. Vi har sedan julafton spelat det tre gånger och jag har vunnit alla gångerna. Nöjd som jag är så tycker jag att det är ett utmärkt spel.

  

I morse steg jag upp tidigt för att färdigställa bakelserna. Jag vispade grädde med lite vaniljsocker och skivade rulltårtan. Varje kakbit fick grädde runt om och sedan var det dags att plocka fram marsipanen ur frysen. Jag hade mätt rätt och remsorna passade fint. Alla remsorna var tyvärr inte lika breda och några var inte tillräckligt breda. Det är meningen att marsipanen ska sticka upp över kanten på kakan så att man kan fylla hålet med grädde. Först spritsade jag i hålrummen med grädde både för att täcka kakan och för att grädden skulle hjälpa min kladdiga marsipan att stå upp, vilket den inte klarade av på egen hand.

  

Jösses vad jag är dålig på det där med marsipan. Jag behöver verkligen gå en kurs i hur man hanterar det på bästa sätt. Blank och svettig var den och inte alls sådär fin och tjock och fast och matt som den är på konditorier.

Nåväl, när första spritsomgången var klar så spritsade jag mönster och gjorde bakelserna fina med resten av grädden. Guldkulorna som blev över sedan jag bakade Harry Potters gyllene kvicken kom väl till pass nu. Några svenska flaggor fick också pryda bakelserna innan jag i regn och blåst förflyttade dem till festlokalen.

Strax innan det var dags att servera bakelserna så färdigställde jag dem genom att sätta ett hallon i mitten på varje. Eftersom att hallonen var frusna så ville jag inte sätta på dem för tidigt och riskera att de skulle flyta ut, tappa formen och färga grädden röd. Istället stod mina kolonihallon där som kalla, vackra toppar som pricken över i.

Tänk ändå att något som var en sådan stor katastrof ett halvt dygn tidigare gick att rädda och vändas till något bra. Detta var en tuff övning i självbehärskning (vilket jag inte var så bra på). Med hjälp av djupa andetag, en peppande familj och en stark vilja att lyckas så kunde jag nöjt ställa fram bakelserna på dopfesten.

Bakelserna blev fina och smakade sött och gott. Smakmässigt hade de inte riktigt det där lilla extra och äpplena försvann lite och hösthallon som inte smakar så mycket lyfte inte bakelserna som de kunde ha gjort. Egentligen så smakade det mest marsipan.

Jag vill gärna prova att göra dessa igen för jag vet att jag kan få till finare marsipan och jag kan lyfta smakerna så att detta blir en både riktigt vacker och riktigt god bakelse.

Min lilla gudson somnade i sin vagn och smakade aldrig på sina bakverk. Kanske kan jag baka dessa till honom när han fyller år nästa gång eller så.