Efter att mamma och pappa sponsrat Bakodyssén med både konjak och punsch så blir det spritsmakande kakor på löpande band här nu. Nu blev det Punschrullens tur att bli bakad. Rulltårtor är tacksamma att baka tycker jag eftersom att de går så lätt att svänga ihop. Jag gillar också momentet när kakan är färdig gräddad och man ska vända upp den på ett sockrat bakplåtspapper. Just svingandet av kakan är mysigt på något sätt. Förut var jag alltid rädd att kakan skulle gå sönder men det är jag inte längre. Ofta är rulltårtor lite sega i konsistensen eftersom att de innehåller potatismjöl och det gör dem också extra hållbara. Jag skulle kunna stå i köket och svänga rulltårtsbottnar oftare.

Själva kakan till Punschrullen innehåller både vetemjöl och potatismjöl och när de, tillsammans med bakpulvret, är blandade med ägget och sockret som vispats pösigt så blandas även en matsked punsch i smeten. Kakan gräddas i fem minuter och får sedan ligga och svalna innan den ska få fyllning och rullas ihop.

Jag tog ut smöret ur kylen redan när jag började baka bottnarna så att det skulle hinna bli mjukt tills det var dags att röra samman fyllningen. Florsocker och smör skulle röras ihop till en kräm och därefter blandade jag i kakao, vaniljsocker, en äggula och till sist en halv deciliter (!) punsch. Det blev en mörk lös och fin smet som jag lätt kunde bre ut över hela sockerkakan.

Försiktigt förflyttade jag den mjuka rulltårtan, som jag rullat in i bakplåtspappret, till kylskåpet så att den skulle stelna. Jag tycker nog själv att kakan är bäst när den äts kall. Den ska vara mjuk men inte allt för kladdig och om kakan ligger framme så blir fyllningen väldigt mjuk.

Det allra första receptet jag bakade ur boken här i Bakodyssén var Punschnäbbar och jag minns att jag och smakpanelen då tyckte att kakorna smakade för mycket punsch. Jag tycker själv att även i Punschrullen tar punschsmaken över och blir för kraftig. Det kunde varit lite mindre av den varan i fyllningen. Yngste sonen åt en bit av kakan och tyckte att den var god men att ”chokladen” smakade för mycket. Han hade mycket höga förväntningar på punschrullen eftersom att den ser ut som en omvänd Drömtårta. Min punschrulle fick mycket mörkare fyllning än vad kakan på bilden i boken har men det beror kanske på vilken slags kakao man använder. Sonen gillar fortfarande (av förklarliga skäl) Drömtårta bättre. Själv tycker jag inte att de är riktigt jämförbara och tänker att en bit Punschrulle som efterrätt (avec) sitter som en smäck.