På morgonen satt min yngste son vid frukostbordet och räknade minuterna tills hans mattelektion skulle börja. Han har fått extra uppgifter och har börjat med algebra och är så glad över att nu även få räkna med bokstäver. Jag minns min egen skolgång och att när matten gick över i bokstäver så stängde min hjärna av och jag lade ner matematiktänket. Nu stod jag där i köket och tittade på mina söner. Niondeklassaren läser gymnasiematte och femteklassaren börjar med tal för sjuan. Jag som inte ens läste matte på gymnasiet fattar ingenting. Just där har uppenbarligen pappagenerna slagit in stort.  
Någon timme senare blir jag påmind om mina bristande mattekunskaper igen. Jag bakade Odenbullar och hade fått till en fin och blänkande deg (man följer receptet på grunddeg till fyllda bullar) och hade kavlat ut en kvadrat som skulle delas i fyrkanter. Det skulle bli 20 stycken. En kvadrat som delas i kvadrater kan inte bli 20. Jag tittade på degen som jag just sporrat och räknade till 25. Tusan också. Jag knådade ihop degen och kavlade ut på nytt. Nu blev det bara 16. Suck. Jag filade till mina bitar lite och hade tillslut fått ihop rätt antal. Men hallå. Bara för att jag inte är lika mattesmart som sönerna borde jag väl kunna räkna till 20 och annars i alla fall koppla på hjärnan och titta på formen på det jag gör. Blir oändligt trött på mig själv ibland.  

Fyllningen till Odenbullarna består av riven mandelmassa, smör och kardemumma. Konsistensen på fyllningen var fast och fin och jag kunde lägga en klump på varje degbit och forma fina fyrkantiga bullar. Det visade sig vara viktigt att degbitarna hade just en kvadratisk form när de skulle vikas, annars blev det fel.  

Bullarna, som med nöd och näppe fick plats på en plåt, fick jäsa länge och blev stora och fina. Jag penslade dem med äggvita och dekorerade med mandelspån innan jag skickade in dem i ugnen. Jag satte klockan på 10 minuter och gick iväg och gjorde annat en stund. När klockan ringde var bullarna oroväckande mörka. Jag skyndade mig att öppna ugnsluckan och plocka ut plåten. Glasögonen immade igen och jag vände mig för snabbt om och slog omkull glaset med äggvita som stod på vasken som i sin tur slog omkull något annat som slog omkull ytterligare något. När jag äntligen kunde se igen kunde jag konstatera att bullarna blivit väldigt mörka och att jag absolut inte kan lita på min ugn. När jag häromdagen bakade Annorlunda nötkaka så fick den stå tio minuter extra i ugnen för att bli färdig och nu borde bullarna ha stått några minuter kortare för att inte bli överbakade. Puh. Jag får väl sitta på en pall framför ugnen och titta in och hålla koll framöver.

Jag skickade med yngste sonen en påse bullar att bjuda sina schack-kamrater på. När jag senare på kvällen kom för att hämta honom så var alla så tacksamma för fikan och tyckte att Odenbullarna var fantastiskt goda. Vilka trevliga människor med så förfinade smaklökar, dem bjuder jag gärna kakor på fler gånger. Själv tycker jag att jag borde ha blandat mer smör i fyllningen så att den flutit ut mer och inte blivit så hård. Men jag håller med schackspelarna att bullarna smakar gott.