Zolatårta, gelatin och fredagsmysfén

Igår plockade jag fram smördegen som jag lade i frysen efter att ha bakat xxx. Nu var det dags att baka Zolatårta. Det var ganska länge sedan nu som jag bakade Zolabakelser och kannibalbakelserna som jag drömde om i samband med det baket.

Framför mig såg jag att jag lätt skulle svänga ihop en tårta eftersom att jag ju redan gjort samma recept en gång tidigare och för att halva jobbet med degen redan var gjort. Under tiden som jag kavlade ut smördegen på bakbordet och formade två lika stora fyrkanter med hjälp av min långa 50-centimeters linjal så började Zolabakelsebaket sakta komma tillbaka i minnet. Det jag mindes var inte helt positivt. Jag mindes att det var kladdigt och besvärligt på något sätt men inte riktigt hur och varför. När jag naggat mina degplattor med en gaffel och de stod och vilade en kvart innan de skulle gräddas så letade jag fram blogginlägget som jag skrev om bakelserna.

IMG_8283   IMG_8286

Aha, såklart! Gelatin. Det var det som ställde till det förra gången och det är det som har ställt till det så många gånger annars också. Det var väl på tiden att jag tog reda på hur gelatin fungerar för att få veta vilken konsistens jag egentligen eftersträvar. Det är ju bra att veta när man ska hitta en ersättare. Sagt och gjort. När tårtbottnarna var färdiga satte jag igång med fyllningen.

Jag plockade fram gelatinpulvret och läste noga på bruksanvisningen. Det fick mig att tänka på alla gånger som äldste sonen, när han var yngre, stått i affären framför godishyllan och läst högt och tydligt på innehållsförteckningarna på varje lösgodislåda så att andra som sett fram emot sitt godismys hoppat till och grimaserat. ”Gelatin av svin… Gelatin av nöt…” Sedan den kvällen då sonen såg ett mycket pedagogiskt barnprogram i Danmark, när han var sådär 7 år, där de kokte gelatin av djurben, så har han inte ätit sådant.

IMG_8362   IMG_8374

Animaliskt gelatin av svin, står det alltså på burken jag nu höll i handen och skulle använda. Jag mätte upp så mycket pulver som motsvarade 5 gelatinblad i en liten skål och blandade det med vatten. Detta skulle sedan stå och svälla en stund. Jag kokte upp ägg, socker och grädde och lät det sjuda tills det började tjockna lite. Då var det dags att hälla i gelatinet som nu stelnat och såg ut som prickigt fett. Gelatinet löstes snabbt upp i den heta krämen. Nu skulle det svalna och stelna. Lite då och då vispade jag runt i min kräm som mest var sås. Efter varje vispning blev jag mer och mer irriterad. Det stelnade ju inte. Om krämen tänkte vara lika lös som förra gången jag bakade receptet utan så fanns det ju ingen vits med gelatinet. Grrr…

Tre deciliter grädde skulle vispas och smaksättas med vaniljsocker så det gjorde jag medan jag väntade på att krämen skulle stelna. Jag ställde in grädden i kylskåpet och efter en stund åkte krämen också dit in. Jag rörde några gånger till i krämen under tiden den stod i kylen och när jag hade gett upp och tänkte att nu skulle jag montera ihop klägget, då var krämen helt plötsligt fast som seg mousse. Häpp! Fascinerande. Tydligen behövde krämen bli riktigt kall för att stelna. Nu vet jag det.

Det står i receptet att man ska vända ner grädden i krämen. Jag gjorde detta försiktigt med en slickepott och behandlade det hela som om det var hårt vispade äggvitor som jag vände i. Jag visste inte om jag precis som när jag använde vegegel till bakelserna skulle fördärva krämen när jag blandade den i grädden. Jag behövde inte vara försiktig alls. Jag fick vispa ordentligt för att få grädden och krämen att få bort alla klumpar och helt blandas slätt.

IMG_8378   IMG_8381   IMG_8385   IMG_8386   IMG_8392

Äntligen var det dags att montera ihop tårtan. Krämen bredde jag så jämnt jag bara kunde ovanpå den ena av bottnarna och lade sedan den andra som lock. Jag var noga med att få till fina kanter. Konsistensen på krämen blev jättebra. Jag förstår verkligen att man vill använda gelatin i tårtor och bakelser när jag ser hur lätthanterligt det blev. Nu är jag ännu mer sugen på att hitta rätt vegetariskt substitut. Tårtan var som en tung kompakt box och jag kunde utan problem luta den på sidorna för att piffa till den. Egentligen är Zolatårtan färdig när den är monterad. Det ska bara vit glasyr av florsocker, vatten och arraksarom ovanpå. Glasyren ville jag naturligtvis ha på tårtan men jag tyckte inte att det såg så festligt ut. Lite fattigt på något sätt för att vara en tårta. Så jag plockade fram lite prickigt strössel och strösslade kanterna på tårtan. När sedan glasyren var på plats och hade stelnat så satte jag en stjärnformad pepparkaksform i glasyren och hällde försiktigt ner strössel i den. Jag petade och tryckte fast strösslet så att det inte skulle rinna iväg. Jag var rätt säker på att det skulle bli kladdigt men det var ett experiment som lyckades. Det fattades fortfarande någonting, dekorationen var inte riktigt bra ännu. Med några guldkulor på stjärnan så blev tårtan färdig. Jag var nöjd och glad.

Nu skulle jag bara hitta någon som kunde äta tårtan också.

IMG_8403IMG_7970

Jag stoppade ner min nybakade Zolatårta i den fantastiskt fina tygpåsen som jag fick av min yngste son i julklapp och begav mig iväg hem till en av hans kompisar. Jag iklädde mig rollen som fredagsmysfén och åkte dit oanmäld med min tårta. Det gör jag gärna om för där fick jag sedan några mysiga timmar med gott bubbel och prat och skratt. Tyvärr hade jag råkat luta tårtan lite när jag promenerade genom stan så att mina fina stjärna hade fått sig en törn men jag hoppas ändå att den blev till belåtenhet. Hur tårtan smakade vet jag inte. Jag minns att bakelsen var god så det hoppas jag att tårtan också var.

Glad vandrade jag senare hem genom snön. Så mysigt med tårta. Så mysigt med vänner.

IMG_8401

Comments

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*