Jag efterlyste ett plättjärn utan trähandtag bland mina vänner på facebook och fick ganska snabbt napp. Glad i hågen hoppade jag in i bilen för att hämta järnet. Det var dimma. En sådan dimma där det känns som om man tar sig fram genom mjölk. Jag såg ingenting omkring mig och jag som var på väg ut i okänd mark. Jag svängde in på den lilla vägen där plättjärnet bor och kröp fram i dimman. Efter att ha kört fel och för långt fick jag ringa efter guidning. Det visade sig att jag skulle in på en ännu mindre och smalare väg än den jag redan var på. ”Du ser huset när du når den lilla vägen”, fick jag veta. Nej, jag såg ingenting. Jag färdades långsamt framåt på den snötäckta vita vägen i den tjocka vita dimman där mitt ute i ingenstans mitt emellan två vita öde åkrar. Jag var ensam. Kanske i en annan dimension. De underjordiska började kalla på mig ”kom, kom…” Precis så som de kallade på Ronja… ”Ja, jag kommer”. Jag körde länge, som i evigheter. Poff!  Plötsligt från ingenstans tornande huset upp framför mig och på trappan stod en glad man och vinkade med ett plättjärn i högsta hugg. Tillbaka i verkligheten insåg jag att jag kanske kört 200 meter på den lilla vägen och att när dimman lättar så syns huset med största sannolikhet från stora vägen. Jag var ju inte så långt ute på landet, jag visste ju det. Egentligen.

Glad i hågen körde jag hem med plättjärnet. Nu skulle det bakas Plättbakelser! Jag slog upp receptet och började plocka fram ingredienserna. Smält smör, socker, ägg och vetemjöl rörs ihop till en smet. Pärlsocker och hackad mandel smaksätter sedan kakorna vid gräddningen.

Äldste sonen sken upp. Ooh, ska du äntligen baka de där pringlesarna?! Pringles? Jag var först lite oförstående, men jo, de ser lite ut som pringles på fotot i boken. Jag såg framför mig hur jag nu skulle baka tunna krispiga runda och böjda kakor. Som chips. Roligt!

Roligt var det, men lätt var det inte.

Ugnen värmdes till 200 grader och plättjärnet smordes in och ställdes på spisen för att bli varmt. Smeten var tjock men det oroade jag mig inte utan jag tog för givet att den skulle smälta ut och fylla ut järnet och bilda runda plättar av sig själv. Det gjorde den inte. Smeten började gräddas så fort den hamnade på järnet och jag lyckades inte bre ut den och inte heller smälta den. Hela smeten gick åt utan att jag lyckades få till en enda riktigt rund och fin kaka. De var alla oformliga, några var hårda, bruna och krispiga och några var tjocka, porösa och mjuka.

Men skam den som ger sig. Jag hade planerat att baka Halvmånar samma dag och grunden till dem bygger på samma smet som Plättbakelsena. Det var bara att ta nya tag och jag  blandade snabbt en ny omgång men tog i lite mindre mjöl än sist och fick på det viset en något lösare smet. Nu gick det bättre. Järnet var nu riktigt varmt och med lite lirkande och envishet lyckades jag täcka varje plätthål med smet.

Järnet med plättarna stoppades in i ugnen i två minuter. Därefter tog jag ut järnet, strösslade på hackad mandel och pärlsocker och stoppade sedan in kakorna igen i 6 minuter. När kakorna fått lite färg och var klara petade jag loss dem från järnet och flyttade över dem på mina kavlar så att de stelnade i en böjd form.

Plötsligt gick det jättebra och kakorna blev fina. Lite väl tjocka kanske och absolut inte pringlesknapriga. Yngste sonen åt och åt och fick till slut stoppas innan han ätit upp alla. Jag hade tänkt att de som lånat ut järnet skulle få några kakor. Men det går inte, för i ett nafs var de goda kakorna slut. Det visade sig också efter provsmakning att de mjukare kakorna var godare än de hårda. Perfekt.

Mest av allt är jag stolt över att jag bara bakade på. Trots att det gick jättedåligt till att börja med så gav jag inte upp och jag blev inte frustrerad och arg. Jag tog det lugnt och började om. Wow. Det är en annan Maria än för ett år sedan. Jag lovar inte att den gamla Maria aldrig kommer fram igen, för det lär hon ju göra många gånger, men jag har ett annat lugn i bakningen numera. Det känns bra i magen.