Du är vidrig mamma! Den kommentaren från äldste sonen avgjorde saken. Jag var på rätt spår och såklart att vi skulle baka varbölder till Halloween. Jag hade bläddrat i boken för att hitta lämpliga recept att matcha till halloween så hittade jag Kanelbriocherna. Det är vetebullar med kanelbullefyllning som trycks ner i ett hål mitt i bullen och som sedan sprutar ut som ur en vulkan under gräddningen. Eller som ur en stor varböld som spricker och sprutar ut blodigt gult var. Mums-äckligt.

Jag såg framför mig att bullarna skulle bli precis sådär som min jättestora varböld såg ut som jag fick i armhålan under en av mina längre Thailandresor. Det började med en infekterad hårsäck. (Var försiktiga när ni rakar armhålorna i tropiska länder!) Min lilla infekterad hårsäck växte och började göra ont. Den blev till en finne som växte sig stor som en böld och snart såg det ut som om jag hade ett tredje bröst i armhålan. Det gjorde skitont kan jag berätta. Jag kunde inte sova och fick hålla ut armen från kroppen hela tiden. Jag var inte alls rädd för att gå till doktorn i Thailand. Vi hade besökt åtskilliga doktorer under våra resor för att bli behandlade för diverse sjukdomar. Allt från amöbadysenteri och vattenkoppor till äckliga variga bölder. Så det blev ett doktorsbesök för att visa upp min svullna armhåla. Läkaren tittade på mitt tredje bröst och konstaterade att hon inte kunde göra något åt den förrän den var riktigt mogen och ville ”poppa” av sig själv. Så jag fick en eller två sömnlösa nätter i hängmattan utanför bungalowen till innan det började sippra vätska ur bölden. Då tog doktorn till stora kniven och skar hål, tömde min varbula och stoppade in en tampongliknande grej i hålet för att såret skulle läka inifrån. Varje dag i över en vecka besökte jag sedan den trevliga doktorn för att få tvättat såret. Jag har sedan dess ett ärr i höger armhåla. En dag när jag satt i väntrummet och väntade på min tur att få komma in till läkaren så kom det in en svensk man som trampat på en stingrocka. Han var blek och svettades och det syntes att han hade fruktansvärt ont. Han fick naturligtvis gå före alla andra och doktorn såg stressad och fick något allvarligt i blicken. Denna man blev sedan min väntrumskompis under några dagar då han också skulle komma på återbesök varje dag. Läkaren berättade att hon aldrig träffat någon som varit så lugn efter att ha blivit stucken av en stingrocka. Hon förklarade att om man ser till såret meddetsamma så blir det inga problem, men att det gör så ont att den som blir stucken brukar vara övertygad om att den är på väg att dö och skrika högt av smärta och ångest. Det gjorde inte mannen som kom in den dagen och om han trodde att han skulle dö så höll han det sammanbitet inom sig.

Mina ätbara varbölder var ju alltså Kanelbriocher och det var ett speciellt tillvägagångssätt att baka dem. Först gjorde man en grunddeg av jäst, mjölk, salt och lite mjöl. Den lilla degklumpen, som såg ut som och hade konsistens som ett tuggat tuggummi, fick stå och jäsa till dubbel storlek. Jag glömde bort min deg mitt i allt Halloweenbakandet så den fick en ordentlig jäsningstid. Därefter skulle man vispa äggen för sig och röra ihop smör och socker smidigt för sig. Sen blandades alltihop ner tillsammans med den jästa grunddegen och knådades samman med en liter mjöl. Maskinen fick jobba och efter en stund hade jag en fin deg att stjälpa upp på bakbordet.

Jag knådade degen lite och sedan hjälptes vi alla fyra bagare att rulla bollar och trycka djupa hål i dem. Smör, socker och kanel hade vi blandat ihop i en skål och den smeten delade vi nu upp i två delar och färgade den ena var-gul och den andra blod-röd. Lite var och lite blod kletades ner i hålen och sedan fick bullarna jäsa en stund till. Innan jag stoppade in dem i ugnen penslades bullarna med uppvispat ägg.

Mohahahaha!!! När vi tittade in i ugnen efter en stund så jublade vi. Så äckligt det såg ut! Det blev varbölder som sprack! Trallalalala.

Jag blev jättenöjd. När bullarna var varma och glansiga såg de äckligast ut. När de svalnat blev de mer bull-liknande och ätvänliga. Det var väl i och för sig tur för att det är ju ätas som de ska. Vi jämförde oss med domarna i Hela Sverige bakar som inte heller kan äta mycket av allas kakor. Då skulle alltid den som avsmakas sist åka ut för att de skulle vara så mätta och tycka att det blev äckligare och äckligare ju mer de avsmakade. De delar och äter småbitar och så gjorde även vi.

Kanelbriocherna är Jättegoda. Jag menar riktigt goda. Vetebullsdegen var saftig och inte alls torr. Jag har läst, jag tror det var på hembakningsrådets sida, att vetedegar blir bättre om man har mjukt smör i degen istället för smält smör. Så är det verkligen.

Jag är mycket nöjd över mina varbölder.