Zeldas Triforce och en supermormor

Barnen på yngste sonens skola håller traditionsenligt en stor kak- och godisknytisfest i klassrummet på skolavslutningsdagen. Sockerstinna (och ibland lätt illamående) sjunger de sedan ”We are the world” så att hela Domkyrkan gungar.Igår kväll vid läggdags bestämde sonen sig för att hans bidrag till festen skulle vara en Triforce från Legend of Zelda. Exakt vad det är vet jag inte, men det är något viktigt i spelet har jag förstått. Stort och gott med komplicerat mönster skulle det vara och vi googlade bilder istället för att läsa högt ur KP vid läggdags. Jag jobbade hårt på att övertala honom att förenkla sin idé och vi bestämde att vi skulle prata mer om det på morgonen.

När jag börjat mitt jobbpass ikväll kom jag plötsligt ihåg sonens bakplaner. Ett sms gick iväg till mamma som skulle tillbringa kvällen tillsammans med sönerna. ”Eh, jo, sonen kanske vill baka lite ikväll. Kan du tänka dig att assistera?”

Svaret fick mig att skratta högt. ”Han har redan långtgående planer för baket så hur jag skulle kunna ta det ifrån honom begriper jag inte? Jag kan så småningom om vila i evigheten i graven.” 

Min mamma är en hjälte! Ikväll har hon väglett och assisterat det komplicerade arbetet som det är att förvandla en storartad vision till ett bakverk. Det känns alltid som att det ska bli lätt och sen är det så svårt och tar lång tid. De har följt receptet på Sockerkaka från boken och i flera timmar vispat och blandat, gräddat, skurit ut och framförallt dekorerat. Sonens ribba var satt högt och mormor hjälpte honom över.

Kvällens konditorsassistent har helt utmattad cyklat hem till sitt och här hemma sover nu lillkillen. På diskbänken står mästerverket och väntar på morgondagens sommarlovskalas. 

Comments

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*