Mockanystan är bakade. 

Föräldrarna kom hem från semestern med sådana små kaffepulverrör, som finns på hotellrum, till mig. De hade med sig fina ”oblat-blommor”, äkta vanilj och kakpynt också men kaffet kom till användning meddetsamma.

En deg blandades till och fick vila i kylskåpet ett tag. Den var fortfarande lite kladdig när jag tog ut den så kanske borde den legat kallt ett tag till men jag orkade inte vänta.

Degen skulle pressas genom potatispressen och klickas ut som små nystan. Det såg festligt ut.



Degen innehåller mycket smör och jag har börjat bli lite nojig över alla kakor i vårt hem. Det är lätt att äta lite för ofta.

När jag bakar så smakar jag bara lite av kakorna eller smeten. Jag blir så fylld av dofterna att det känns som om jag ätit en massa ändå. Men jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte äter några alls… Så under tiden jag bakade mockanystanen så började jag räkna kalorier och skrev en kalorilista på de vanligast förekommande ingredienserna i boken.

Om jag gjorde alla nystan lika stora och om jag gjorde 50 stycken, som receptet sa att det skulle bli, så skulle var och en innehålla 95 kcal. Det är ganska mycket för en liten munsbit.



De 50 jämnstora munsbitarna fördelades på två plåtar för gräddning. Kakorna som såg så fina ut när de pressades fram smälte i ugnen och tappade formen. Yngste sonen tyckte att de såg ut som köttbullar. Inte så smickrande för en småkaka kan man ju tycka.

Plåt nummer två stoppade jag in i kylen ett tag för att kakorna skulle stelna och vara riktigt kalla innan jag satte dem i ugnen. Jag hoppades att det skulle göra någon skillnad och att de skulle behålla formen bättre. Inte för att jag såhär i efterhand kan förstå hur det skulle kunnat hjälpa.



Mockanystanen blev kakor med tveksamt yttre men med god kaffesmak. Lite tråkiga, men godkända.

Det är inte många 95 kcal-stinna kakor kvar i burken nu några dagar senare. Tur att vi varit flera om att glufsa i oss dem.