Igår hände det omöjliga.

Ända sedan min gympalärare på högstadiet varje lektion tvingade oss att springa har jag hatat det. Vi skulle springa i skogen, på 800- och 400 meters banorna och springa på tid och springa långt. Var man än mötte denna gympalärare, på stan, vid affären, på skolan, utanför skolan, ja var som helst, så var han iklädd löparskor och var ute och sprang. Jag stod inte ut! Jag spelade basket flera gånger i veckan så det var inte det att jag inte gillade att träna, det var bara löpningen rakt fram ut i ingenstans som fick min hjärna att slå bakut.

Jag har försökt att ge mig ut i löpspåret många gånger sedan dess, men det har alltid slutat med att min hjärna räknar lyktstolpar eller låtar som jag lyssnar på. ”En låt är ca tre minuter och nu har jag lyssnat på två och en halv låt. Aaargh! Har jag inte sprungit i tio minuter ens??!! Jag går hem. Stanna!” ungefär så har det låtit inne i mitt huvud.

Men helt plötsligt för ett tag sedan så började jag gå snabba promenader, jag gick fortare och fortare och till slut gick jag så fort att benen började springa av sig själv. Jag skaffade bra löparskor och bytte om. Jag började jogga sakta men säkert ett par gånger i veckan, Och BAM! Plötsligt hände det, jag har sprungit min första 5-kilometers runda!!! Och inte nog med det, jag passerade det till och med och stannade inte förrän efter 5,8 km. Hipp hipp hurra för mig.

Det låter naturligtvis otroligt futtigt i er erfarna löpares öron men för mig är detta något jättestort som naturligtvis skulle firas. Mamma och pappa hade tidigare på dagen varit förbi hemma hos mig och lämnat både punsch och konjak så slog jag till och rörde ihop degen till Konjakskransar. Det är kanske inte det bästa man kan göra, att fira med sprit direkt efter att man varit ute och sprungit men det var ju inte så att jag drack direkt ur flaskan precis. Jag luktade lite på korken och hällde en matsked konjak i smeten. Degen doftade ljuvligt och när den var färdig stoppade jag in den i kylen så att den fick vila en stund.

Enligt receptet så skulle jag dela degen i bitar och rulla ut mycket smala längder som jag sedan skulle tvinna samman två och två och skära i 12 cm långa bitar och forma till kransar. Jag rullade ut så långa och tunna längder som jag bara kunde och de blev kladdiga och varma av mina händer och gick därför sönder. Det fungerade inte. Kransarna såg inte riktigt kloka ut! Det var bara att knåda ihop degen igen och börja om. Istället för väldigt tunna så rullade jag nu ut ganska tunna längder som jag vek på mitten, tvinnade med sig själv och formade till kringlor. Det blev bättre.

Jag gjorde bara ett halvt recept för att jag ville inte få så många kringlor. Men igen hamnade jag då i den situationen att jag inte fick övat tillräckligt på utförandet av kakorna. Om jag skulle tvinnat 25 kakor till så hade jag nog fått till några riktigt fina kransar. Nu blev de olika stora och mer eller mindre snygga. Plåten med kakorna åkte in i ugnen precis när finalen i Hela Sverige bakar började på tv. Jag fick springa fram och tillbaka några gånger mellan tv:n och ugnen för att titta till kringlorna som behövde stå lite längre än receptet sa att de skulle göra.

Jag har smakat på en kringla och först blev jag lite besviken för att jag tyckte att den mest smakade som småkakor gör i största allmänhet. Men när jag tuggat lite och munnen fyllts av kakans arom så kom konjaken fram som en svag mycket angenäm eftersmak tillsammans med smöret. Inte så dumt alls.

Det blev några mycket bra femkilometerfirarkakor.