Igår innan jag skulle bege mig av till jobbet så rörde jag snabbt ihop en Zuleikatårta. Eller jag tänkte att det skulle gå snabbt men ingenting går så snabbt som man tänker sig trots att receptet är enkelt.

Zuleikatårtan är nog ett av de enda recepten i boken som inte finns på bild så jag läste igenom receptet ett par gånger för att få en uppfattning av vad det var jag skulle åstadkomma. Bottnen till tårtan är enkel men kom, på grund av min egen strulighet, att bli lite mindre enkel. Äggvitor ska vispas till hårt skum och därefter ska socker och mandel blandas i. Som vanligt tänkte jag använda mandelmjöl istället för att skålla och mala mandeln. Nu visade det sig att jag inte hade tillräckligt med mandelmjöl hemma så det var bara att plocka fram kvarnen och börja mala. Äldste sonen ryckte in och började veva och mala mandel. Jag struntade i att skålla mandeln för att jag tycker att det kan vara fint med de bruna prickarna i smeten och jag tror inte heller att skalet ger så mycket bitterhet till kakan.

När smeten försiktigt blivit rörd ihop bredde jag ut den i en rund form som jag smort och bröat. Precis när jag skulle stoppa in kakan i ugnen så upptäckte jag att det stod en tallrik med mandelmjöl på spisen. Aaah! Tusan också, jag hade bara blandat i den nymalda mandeln och glömt bort mandelmjölet som jag mätt upp och räknat med att det skulle blandas i. Det var bara att skrapa av smeten från formen och försiktigt vända ner resten av mandeln i smeten, smörja om formen och sedan stoppa in kakan i ugnen. Klantigt av mig men det var tur att jag kom på mitt fel innan kakan börjat gräddas.

Under tiden som tårtbottnen stod i ugnen så förberedde jag krämen som skulle ligga som ett gult lager ovanpå tårtan. Smör, socker, äggula och grädde skulle kokas samman under konstant och kraftig omrörning tills den blev tjock. Jag kokte och kokte och rörde och rörde, livrädd för att krämen skulle skära sig eller brännas vid. Tjock ville den inte bli. Efter en stund tröttnade jag och tog av såsen från värmen och ställde den att svalna i ett vattenbad. Lite tjockare blev den när den svalnat något och jag kunde hälla den ovanpå den avsvalnade tårtbotten utan att det rann över allt för mycket på kanterna. Jag hade tjugo minuter på mig innan jag var tvungen att lämna hemmet och rusa till jobbet och tio av dem fick tårtan stå i kylskåpet och stelna. Snabbt rostade jag mandelspån i eftervärmen i ugnen, de kunde gott ha rostats lite till men det fanns det inte tid för. Innan jag rusade iväg så strödde jag mandelspånen på tårtan och ringde till mamma och talade om att det nu stod en tårta i kylen som det bara var att smaska på om de ville.

Senare på kvällen kom ett sms från mamma där det stod: Men herregud va go´. Är tanken att du också skall smaka den? Tja, det är ju inte nödvändigt att jag smakar allt jag bakar och om tre kvällsfikare tänkte äta upp en hel tårta så lär den ju vara riktigt, riktigt god. Jag blev såklart nyfiken på smaken när de tyckte så mycket om den. När jag kom hem så visade det sig att halva tårtan fanns kvar i kylen och jag smakade en bit efter frukost idag innan jag gav mig i kast med nya recept.

Zuleikatårtan är en riktigt god tårta. Jag tror dock inte att det är en tårta som får barn att hoppa högt av glädje utan den passar nog istället utmärkt på vuxenkalas. Botten är mjuk och krämen ovanpå har stelnat men är fortfarande mjuk och mandelspånen är lite krispiga utanpå.