Idag var det konfirmation i Domkyrkan med fest i vår koloni efteråt. I 30 graders värme utan kylskåp är det inte lätt att hålla tårtor fina och fräscha. Vilken tur (i oturen) då att jag bakat en tårta som redan på förhand såg ut som om den stått i gassande sol och smält sönder och samman.
Redan i februari när jag började äventyret med Bakodyssén så tingade äldste sonen Kalastårta till sin Konfirmationsfest.

Kalastårta är en tårta med både sockerkaks- och mördegsbottnar med citronfromage mellan och kolasås på toppen. Det låter hur smarrigt som helst och bilden i boken visar en hög och tjusig tårta.

Det är bara ett krux med tårtan och det är att fromagen innehåller 5 gelatinblad. Gelatin har sonen inte ätit sedan han såg ett danskt barnprogram, när han var typ 7-8 år, där de kokte djurben och visade hur gelatingodis tillverkas. Jag har hela tiden tänkt att det där löser sig nog men nu stod jag här i elfte timmen och skulle göra citronfromagen.

Sedan tidigare hade jag bakat både sockerkaksbottnarna och mördegsbottnarna och förvarat dem i frysen tills det var dags att sätta ihop tårtan. 

 
Sockerkakan var lätt att baka och det märktes att den var anpassad till att vara tårtbotten. Konsistensen på kakan var lite seg och smulade inte alls när jag delade den i två bottnar. 

 
Mördegen blev lite kladdig men efter några timmar i kylen gick den lätt att kavla ut på smörgåspapper. Jag hade ritat upp två ringar på varje papper och fyllde dem med deg. Jag förberedde för två tårtor så att det skulle räcka till alla på festen. Jag satte in båda plåtarna samtidigt och bytte plats på dem i halvtid.

Så långt var allt frid och fröjd. Nu tillbaka till citronfromagen.

Jag hade köpt hem Vegegel och det står på förpackningen att det är ett alternativ och inte ett substitut till gelatin så jag var beredd på att det inte skulle bli bra. Men det var ju värt att testa och se om det skulle gå att få till en fluffig och fast fromage. 

 
Jag följde receptet i boken och rev citron, rörde äggulor och socker, vispade grädde och vispade äggvitor. Istället för att fixa med gelatin så följde jag receptet på vegogelet. Gelet kokte upp och tjocknade fint men när jag blandade det i smeten så var det som om det som skulle varit fast och fint slogs sönder i kristaller och bildade geléklumpar i fromagen. Lite skeptisk var jag när jag ställde in skålen i kylen för att låta innehållet stelna. Nix, inte stelnade fromagen inte. Jag är övertygad om att den istället blev lösare med vegogelet i sig. Hade jag bara skippat gelatinet helt och nöjt mig med hårt vispad grädde och vispade äggvitor så hade tårtan hållit ihop. 

 
Nu slafsade jag ihop en tårta. Mördegsbotten, citronsörja, sockerkaksbotten, citronsörja, mördegsbotten, citronsörja, sockerkaksbotten. Därefter skulle sörjan även bredas på kanterna. Det var närmast en omöjlighet. Bottnarna flöt iväg på olika håll och tårtan såg ut som en katastrofalt smält marängsviss. Jag behövde verkligen moraliskt stöd i denna svåra stund och som tur var fanns mamma på plats. Hon kom på snilleblixten att tårtan borde hålla ihop om vi stack ner en grillpinne i den. Så fick det bli och det hjälpte – lite. 

 
Denna stackars tårta alltså! En tredjedel av fromagen rann ut och fick skopas upp och slängas. Mandeln, som jag mixat och förberett sedan tidigare, trycktes nu fast på sidorna i desperation att se om det kunde stoppa den läckande tårtan.

När fromagen var på plats så skulle ovansidan av tårtan täckas med kolasås och garneras med skållade och halverade mandlar. Mandlarna hade jag förberett sedan innan och kolasåsen kokte jag samtidigt som fromagen flödade. Såsen blev god och smakade som smörkola.

Jag sätter ihop tårtan, fotograferar den och sen slänger jag den! sa jag till mamma när vi höll på. Nej, det där ville hon inte lyssna på alls. Vi gör en tårta, packar in den, tar med den till festen och så får vi se hur den smakar och ser ut då, slog hon bestämt fast. Så fick det bli och idag stod tårtan där på kakbordet tillsammans med Nunnor, Kanelbullekors, Strassburgarekors, hamburgarliknande Ajakakor och dammsugare (rapportering om dem kommer) och en kladdkaka som mamma bakat till konfirmanden med ett fint ”tro, hopp och kärlek”- märke  av florsocker på.   

Tårtan såg ju ut som den gjorde och gästerna tog ändå glatt för sig av den. Mördegsbottnarna hade naturligtvis blivit mjuka av all vätskan och kontrasten mellan hårda och mjuka bottnar var försvunnen. Jag och mamma, som visste hur tårtan borde varit, saknade den fluffiga citronsmakande fromagen mellan bottnarna. Konfirmandens farfar däremot tog glatt en extra bit av tårtan – för att den var så fantastiskt god! Och han hade rätt, smaken var det verkligen inget fel på. Tårtan var ful men festen blev lyckad och konfirmanden blev konfirmerad och solen sken. Så jag är glad och nöjd ändå.

Jag gjorde bara en tårta så i frysen ligger det bottnar så att jag kan försöka en gång till. Men jag väntar nog lite med det.