Härom kvällen fick jag äran att baka på jobbet igen. Efter lite bläddrande i boken bland tårtor och bakelser så kom vi fram till att Walesbröd skulle passa fint. Instruktionen är lite förvirrande för att på samma sida som Walesbröden så finns även receptet på Frasknyten. Bilderna som är under varje recept är förväxlade så det tog en stund för oss att få ihop text och bild. Men när vi förstått hur det hängde ihop så kändes det inte alla som en oöverstiglig uppgift. Walesbröd är bakelser i flera lager som bakas ut som längder och sedan skärs upp i portionsbitar.

Jag bakade kakan i två steg och började med att blanda samman den första degen bestående av mjöl, smör och vatten, som skulle vila ett tag i kylskåpet innan den kavlades ut i två lika stora rektanglar på 8 x 30 cm. Med en gaffel naggade jag plattorna och plastade sedan in dem och stoppade in dem i kylen igen. Där fick de stå över natten så bakningen fortsatte dagen därpå.

Nästa dag var det dags att göra en petit-choudeg. Det var jätte länge sedan jag bakade sådana och när jag stod där vid grytan med vispen i handen så blev jag plötsligt nervös. Jag skulle ju baka och bjuda på bakelserna på riktigt denna gång. Ofta bakar jag och så smakar de närmast sörjande och så är det inte mer med det. Men nu var det skarpt läge och det var bara tvunget att bli bra.

Petit chouer är lite speciella. Först kokar man vatten och smör och därefter så blandar man i mjöl och rör kraftigt tills degen släpper grytan. Min deg blev tjock väldigt fort och jag hann tro att jag blandat i för mycket mjöl. Men degen ändrade konsistens, blev glansig och fast och släppte snart botten på grytan och allt såg helt rätt ut. Jag kunde andas ut. Grytan som jag valt var för liten och det skvätte deg över hela spisen så allt fick flyttas till en större bunke och svalna där. När degen var kall vispade jag i äggen, ett i taget och degen förvandlades till en tjock smet som kunde spritsas i ett sick-sack mönster över de rektangulära bottnarna.

Jag hade ingen sprits och inget spritsmunstycke utan fick använda mig av plastpåsar. Det gick hål på första påsen nästan meddetsamma och spritsningen på den första bottenplattan såg knasig ut. Men jag blev bättre och var lugnare vid den andra omgången och fick till en fin spritsning då jag använde en tjockare fryspåse. Bakelserna skulle nu gräddas i nedre delen av ugnen i ca 25 minuter. Jag trodde att de skulle fluffa upp lite mer än de gjorde och jag var väldigt osäker på om de var klara när jag tog ut dem ur ugnen efter full tid. Bottenplattan med smördegen började bli brun så jag vågade inte låta kakorna stå inne längre. Såhär i efterhand är jag sugen på att göra Petit-chouxer igen. Jag skulle vilja bygga en sådan där hög fylld krokan som de ibland har som tävlingsmoment i bakprogram. Kanske kan jag göra en som en julgran?…

Under tiden som bottnarna gräddades så rostade jag mandelspån i en stekpanna på spisen. Jag rörde och rörde bland dem men lyckades naturligtvis bränna några ändå. Det gick på bara en sekund att ha alldeles råa mandelspån tills att de var helt svarta. Jag fick stå och plocka kolbitar en lång stund innan jag var nöjd med min hög mandlar.

Därefter blandade jag ihop florsocker, vatten och rödvinbärsgelé till en glasyr. Det står i receptet att det ska bres över längderna men jag tyckte att det verkade kladdigt och att det lätt skulle bli fult så jag spritsade istället. Kanske var det bristen på bra ljus i köket eller så borde det varit mer vinbärsgelé i glasyren för jag tyckte att den fick en tråkig gråaktig färg. För att piffa upp varje bakelse så vispade jag grädde blandat med lite vaniljsocker och spritsade den ovanpå i en liten topp och lade en liten röd prick med gelé högst upp. Det blev fint. Receptet tipsar om att det är gott att fylla bakelsen med grädde eller vaniljkräm. Jag förstår inte hur i all världen man skulle kunna fylla bakelsen för den var rätt så kompakt för att vara petit-choux men det blev fint med grädden ovanpå. Jag tycker nog också att grädden tillförde mycket och att den behövdes för helhetens skull.

Jag var lite osäker på hur Walesbröden skulle smaka. Det var ju inget socker i bottnarna och inget i petit-choux smeten heller. Jag minns att jag och yngste sonen var lite irriterade på petit-chouerna när jag bakade första gången. Kakor utan sötma, kändes helt meningslöst och bortkastat.

Men Walesbröden gick hem på kalaset och bokklubben som samlats för att diskutera den senast lästa boken mmm:ade och åh:ade och tyckte att bakelserna var supergoda och jag är villig att hålla med dem. Detta är en riktigt bra bakelse i många lager och smaker. Den är frasig i botten, mjuk och tjock i mitten, söt av glasyren och sedan kommer grädden ovanpå. Superduper helt enkelt!

Vill ni framstå som bakelse-bakar-proffs så gör dessa till nästa bjudning.