Pepparkaksgeten – en familjetradition
En viktig del av julförberedelserna hemma hos oss, och som inte får missas, är när äldste sonen bakar årets pepparkaksget.
Första gången han bakade en pepparkaksget var när vi sett Rauschenbergs get (Monogram) på Moderna museet. Detta konstverk imponerade stort på sonen som till jul skulpterade en egen version i pepparkaksdeg. Jag försökte förklara för honom att pepparkaksdeg inte har samma egenskaper som lera har och att hans fina get inte skulle hålla formen i ugnen. Detta ville sonen inte lyssna på utan stoppade gladeligen in sin skapelse i ugnen och väntade på att den skulle bli klar. 10 minuter senare kunde vi plocka ut en utfluten tjock klump som doftade ljuvligt, smakade som skånsk pepparkaka men som inte längre hade någon som helst likhet med en get.
Varje år sedan dess är det en rolig begivenhet hemma i vårt kök när geten omsorgsfullt skulpteras fram för att sedan stoppas in i ugnsvärmen. Vi radar upp oss framför ugnsluckan och tittar med förtjusning på när den smälter samman till en klump.
I år kom tonåringen in i köket, skulpterade snabbt ihop sin get, stoppade in den i ugnen och brydde sig inte om at titta på när den sakta sjönk ihop där inne i värmen. Jag och lillebror tindrade med ögonen när vi såg förvandlingen i ugnen. Den äldste sonen, som såklart kom ut ur sin tonårsgrotta igen när den var klar, för äta av den ville han, tar nog om några år sitt förnuft till fånga och blir barnsligt lekglad igen.
Årets get var extra stor och tjock, för även om den gräddades i 20 minuter så var den fortfarande rå i mitten. Lite misslyckat säger vi som älskar tjock, men färdiggräddad, pepparkaka med smör och ost på.
Jag har tagit finfina foton på hur geten skulpterades fram, hur den sedan sakta smälte samman i ugnen. Hur den gick från att ha en lång fin skugga i det dunkla ugnsljuset till att tappa huvdet och smälta samman till en klump. Men fotona är borta! I en blandning av livs- och skolstress har jag lyckats slänga dem ur telefonen innan jag fört över dem till datorn. Jag jätteledsen och har haft ett argt bryt på mig själv och skrikit och skällt på datorn och telefonen, för det är ju de döda tingens fel och inte mitt…
Jag vill så gärna ha foton på den, den var så fin. Men så kan det gå och det kommer ju fler jular och fler getter.
Om förra årets get och skurna franska pepparkakor kan ni läsa här.
Monogram
Robert Rauschenberg, USA, 1925 – 2008
1955-1959
Olja, papper, tyg, papper med tryck, reproduktioner, metall, trä, gummiklack och tennisboll på duk med olja på uppstoppad angoraget och gummidäck på träplattform med fyra hjul
106,68 x 160,66 x 163,83 cm
Inköp 1965 med bidrag från Moderna Museets Vänner