Mariabakelser är vaniljkräms-fyllda petit-chouer täckta med smördeg och garnerade med florsocker. De ser fina ut på fotot i boken och jag har sett fram emot att baka dem länge. Tanken var att jag skulle bakat dem till min födelsedag men så blev det inte utan jag bakade en Pincciotårta då istället. Sedan dess har jag väntat på rätt tillfälle att baka Mariabakelserna och rätt tillfälle har inte dykt upp förrän nu. Näst sista baket, som en hyllning till mig själv som lyckats genomföra hela projektet.

Jag började med att blanda samman smör, mjöl och socker till en mördeg. Det gick snabbt och lätt och degen ser fet och fin ut. Jag plastade in den och lät den ligga i kylskåpet över natten.

I morse började jag med att göra en petit-choudegen. Först kokte jag upp vattnet tillsammans med smöret och vispade sedan i mjölet. Nu när jag gjort petit-chouer några gånger så är jag inte längre rädd att misslyckas. Det är lätt och jag tycker att förvandlingen av smeten är lika fascinerande varje gång. Jag rörde tills smeten släppte grytan och armen var rejält trött. Därefter skulle smeten stå och svalna innan jag kunde blanda ner äggen.

Då kom jag på att jag först av allt skulle ha tagit fram mördegen som jag gjorde igår. Den var ju i kylskåpet och borde stått framme och mjuknat. Nu var den stenhård och jag delade den i bitar och kavlade/tryckte ut den med våld på bakbordet. Den sprack och jag fick kämpa rejält för att få den tunn och fin. Med en kopp stansade jag ut runda kakor och knådade ihop resterna av degen i omgångar tills jag fått tillräckligt med kakor. Degen blev mjukare och kladdigare för varje omgång och var till slut nästan och omöjlig att hantera – igen.

Den feta klumpiga petit-choudegen genomgår ännu en förvandling när äggen ett och ett kommer i. Jag vispade rejält och det jag hade i skålen gick från deg till krämig smet. Smeten klickade jag ut i runda bollar och på varje boll lade jag ett mördegslock. Kakorna såg så små och ynkliga ut när jag stoppade in dem i ugnen och jag undrade om petit-chouerna skulle orka växa med det tunga täcket de hade över sig. Men det gjorde de och när jag kikade in i ugnen 20 minuter senare var det stora bollar jag såg. Jag vågade inte öppna ugnsluckan av rädsla att de skulle falla ihop utan lät bakelserna stå i ugnen tiden ut, vilket betydde 10 minuter till.

Bollarna såg ut som de gör på fotot i boken när jag tog ut dem ur ugnen. Mördegen hade spruckit upp och bildat en snygg skorpa uppe på kakorna. Så roligt. Nu var det dags att fylla dem med vaniljkräm.

Vaniljkrämen hade jag kokt under tiden som kakorna gräddades. Kaffegrädde, äggulor, socker och potatismjöl kokas samman till en tjock kräm. Jag hade inte kaffegrädde hemma utan tog hälften vispgrädde och hälften mjölk, vilket gick lika bra. Krämen blev snabbt tjock och seg och plötsligt slog det mig att potatismjöl kanske är lösningen på mitt gelatinproblem. De vegetariska förtjockningsmedlen fungerar när man kokar kräm men de går inte att lösa i kall vätska. Och en färdigkokt kräm gjord på vegegel eller agar agar skär sig om man, vilket man ofta ska, blandar krämen med grädde efteråt. Vaniljkrämen till Mariabollarna skulle kokas, svalna och sedan blandas med vispgrädde. När jag gjort det så hade jag en fast kräm. Kanske inte gelatinfast, men dock fast. Att jag inte tänkt på detta tidigare! Jag hade ett recept kvar och det hade jag gått och oroat mig över på grund av gelatinet i krämen. Nu fick jag förnyad energi och bakade snabbt färdigt bakelserna så att jag kunde ge mig i kast med nästa, mitt sista recept.

När bollarna var kalla och krämen smaksatt med vaniljsocker plockade jag fram ett spritsmunstycke och en plastpåse. Med en sax klippte jag ett litet hål i botten på varje petit-chou och spritsade in kräm. Jag var först väldigt försiktig och rädd att ta sönder bollarna men de visade sig vara stadigare än jag trott och det gick lätt att fylla dem.

Jag siktade florsocker över bakelserna och sprinklade över små rosa hjärtan. De blev fina och jag var glad och nöjd när jag serverade dem för mina gäster i eftermiddags. Goda var de också. Riktigt goda. Krämen var god, sockret ovanpå var gott, mördegen var frasig och petit-chouerna mjuka. Tralla la la la!

Ett recept kvar.