I måndags bläddrade jag i boken till frukost och bestämde mig för att baka både sockerkringlor och banankaka. Snabbt blandade jag ihop degen som skulle stå kallt några timmar innan utbakningen. Jag hade bara en banan hemma så jag cyklade till torget för att köpa fyra till. När jag kom fram insåg jag att jag inte hade några pengar med mig så jag begav mig hemåt igen utan bananer.

Det var bara att tänka om och välja ett recept där alla ingredienser redan fanns hemma. Jag valde Lekebergskransar. Det skulle bli 65 stycken och det tyckte jag kändes lite väl många så jag planerade att göra hälften. Jag mätte upp hälften av smöret, hällde i socker, siktade i hälften av kakaon och separerade två ägg och blandade i gulorna och mjölet. Åh nej, nu tog jag ägg för ett helt recept och hur var det med sockret?! Uppenbarligen hade jag tankarna på annat håll. Tusan också. Jag hällde i mjöl och degen var torr. Jag ökade på smöret och kakaon till hel sats och bad äldste sonen smaka och bedöma sockerhalten. Han hade precis borstat tänderna och hade lite svårt att ge ett klart besked pga tandkrämssmaken.

Jag hällde i lite extra socker för säkerhets skull och blandade degen noga. Det blev en god och fin deg som passat bra att kavla eller rulla, men nu var det meningen att den skulle spritsas! Även om jag insåg omöjligheten i projektet så stoppade jag lite av degen i spritsstruten och pressade allt vad jag kunde. En liten, liten klötsch av deg lyckades ta sig igenom pipen. Då var jag blå och sonen stod bredvid och såg roat på.

Ok. Ut med degen ur spritsen igen. Något behövde göras för att få den lösare. Jag separerade en äggula till och blandade i den i degen. Det gjorde ingen större skillnad. 1, det skulle vara 10, centimeter lång bit kunde jag pressa fram nu. Jag och sonen plockade fram ett måttband för att kolla hur långt 10 cm var. Nu har jag koll på att min tumme, med ”kycklingklubba” och allt är drygt 10 cm.

Vad skulle jag göra? Jag resonerade med mig själv och hällde sen vatten i degen för att lösa upp den. Nu såg sonen skeptisk ut. Tänk om allt blir förstört! Jag blandade på hans inrådan bara vatten i hälften av degen. Jag hade ju ändå dubbelt så mycket deg som jag tänkt från början och om det blev kaos och kladd så skulle det inte göra så mycket. Men samtidigt hade jag ju inte något val. Den stenhårda degen framför mig gick ju inte att spritsa alls.

Nu fyllde jag struten med en betydligt lösare, men fortfarande på gränsen för hård, smet och tryckte till. Ja, det gick! Men det gick trögt. Kakorna skulle ju fortfarande hålla formen annars var det ju ingen vits med spritsandet. Jag fick till en plåt med små runda, ovala och udda kakor och rullade även några av originaldegen för att jämföra efter gräddningen.

Kakorna höll formen fint och (några) liknade dem i boken och de som jag rullat såg ut som… ja, som något annat.

Det sista sonen sa innan han gick ut genom dörren var, akta nu så att spritsen inte går sönder. Och när han stängt dörren bakom sig så gjorde den precis det. Lekebergskransar blev varken min eller min sprits favoriter. Av sista degbiten fick jag rulla ut kakorna i alla fall. Hrmpf!

Nej detta blev ingen hit direkt. Kakorna skulle enligt receptet ligga till sig någon dag innan servering så det har de fått göra. De är ok, godare än mockanystanen, men inget att hurra för.

När jag nu efter mycket möda äntligen tagit mig igenom denna pärs med kransarna så låg det ju ännu en deg i kylen och väntade på mig. Plus att jag hade tre äggvitor över som gärna ville bli bakade på. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte min förmiddagsbakning. Rapport om detta kommer i separata inlägg.

Varför sonen var hemma och övervakade mig, nervöst hoppande, fullt påklädd med jacka och skor på, en hel timme innan han behövde ge sig av? Jo, han inväntade starten på sin prao på ett café. Vi hoppas att han får baka en del!