När jag bläddrade i boken inför Halloweenbakningen så fastnade jag för Kransekager. Det är avlånga kakor med glasyr spritsat över och med lite fantasi så kan man på bilden i boken se att de skulle passa perfekt som mumier.

Så samtidigt som varbölderna jäste och dödskallarnas hjärnor spritsades så bakades det även mumier. Jag var just då inne i något annat recept och var därför inte helt uppmärksam på hur det gick till att blanda ihop smeten. Men på kransekagebagarnas utrop och stress och förvirring så förstod jag att det var lite klurigt. Först blandades det en smet av riven mandelmassa (det gick åt väldigt mycket mandelmassa den dagen), citronskal och vispad äggvita.

En diskussion startade om hur man vispar äggvita på rätt sätt och hemskunskapsövningar i hur man separerar ägg kom igång. Det går inte att vispa äggvita fluffig om det kommer i någon gula. Mer än ett ägg fick knäckas innan det blev rätt. Vilka muskler används när man vispar ägg? Om man ska vara med i en baktävling gäller det att öva på detta moment eftersom att det nästan alltid är med. Det har vi allt sett på tv. Kan man skaffa en PT som kommer med ett bra träningsprogram där man övar just vispmusklerna i armen? Viktiga frågor avhandlades alltså.

Därefter skulle smeten ner i en kastrull och värmas på spisen på mycket svag värme tills den tjocknat något. När är den tjock nog? Och hur länge ska den stå på? Bränn inte den! Förvirringen var stor. Efter ett lättare kaos vid spisen skulle smeten, som nu borde vara tjock, stå och svalna. Enligt receptet skulle degen formas i fem centimeter långa korvar och toppas till. Kransekager står under kapitlet trillade kakor i boken. Det gick inte att rulla vår smet, den var inte fast nog och det beslutades att den skulle spritsas ut på plåten. Kakorna blev 10 cm långa och flöt ut åt sidorna i ugnen. De såg inte ut som klassiska Kransekager, men de smakade riktigt gott. Torra utanpå och sega inuti.

Nu skulle det bli Mumier av dem. Jag letade länge efter ättikan som jag visste skulle finnas någonstans i något skåp utan att hitta den. Det fick bli glasyr utan ättika i. Jag är inte helt säker på vad den lilla mängden ättika gör för glasyrblandningen. Är det glans? Eller hårdhet den tillför? Äggvita och florsocker fick räcka och sedan sattes en av ungdomarna på att spritsa. Hon var noggrann och tryckte metodiskt fram mumielindorna över kakorna. Till sist trycktes det fast ögon ovanpå klickar av röd glasyr. Det blev fint och lite blodigt runt ögonen. Mycket passande.

Jag tycker att Mumierna blev riktigt fina. Däremot så fick de alldeles för mycket glasyr för att de skulle smaka gott. Det blev sött, sött, sött. Kransekagernas originalrecept med mycket kaka och lite glasyr är helt rätt väg att gå. Men då blir de ju inte lika fina.