När jag bläddrade i boken i måndags så fastnade jag för hastbullar. Det verkade lätt och snabbt och passande en dag när jag tänkte baka många olika kakor. Det var det också och degen som lätt blandades ihop kändes och såg ut som en sconesdeg. Det är mjöl, socker, bakpulver, kardemumma som blandas ihop och sedan finfördelar man smöret i blandningen. Därefter rör man i ett ägg och mjölk och så är degen färdig. Jag satte ut 20 stycken små muffinsformar på en plåt och klickade enkelt och utan allt för mycket kladd ut smeten i dem. Därefter vispade jag ett ägg lite lätt och penslade degen i formarna och strödde över rikligt med hackad mandel och pärlsocker. Efter en kvart i ugnen hade klickarna format sig till små fina bullar. Jag lät bullarna svalna och packeterade sedan dem i påsar som senare skulle ges bort.  

 
Vilken tur att jag skulle ge bort dem! Eller synd för dem som fick dem kanske jag ska säga. För dessa var inte speciellt kul. Jag tror att om de ska vara något att ha så får man nog äta dem meddetsamma som de kommer ut ur ugnen. Ja, eller så har jag gjort något fel eller så passar dessa bullarna helt enkelt inte mina smaklökar. Sönerna sa automatiskt och pliktskyldigt att bullarna var goda men när jag uttryckt min åsikt så var de beredda att hålla med om att de inte var de godast bullarna jag bakat. Jag tycker att konsistensen var lite, ja jag vet inte riktigt. Den var degig men samtidigt fast och torr i konsistensen. Eller jag vet inte. Jag kanske är orättvis.
Jag hade stått med näsan i degar och smetar och kakdoft hela dagen. Kanske var mina Hastbullar ett mästerverk och skulle smakat helt förträffligt med en kopp kaffe tillsammans med en god vän i lugn och ro.