Fridas syltkakor, Uppåkrakakor och en inställd arkeologisk utflykt

Efter en mindre baksvacka tog jag idag mig själv i kragen och satte igång att baka meddetsamma på morgonen. Jag tänkte baka Fridas syltkakor. De är i princip samma som Uppåkrakakor vilka jag tänkte spara till en annan gång. Om kakorna är goda så är det ju kul att kunna gå tillbaka och göra den andra varianten senare. Men jag tänkte om och resonerade som så att det är ju inte så dumt att baka båda sorterna på en gång för då får jag ju möjlighet att jämföra smakerna och skillnaderna. Plus att jag får bakat två recept idag. Så fick det bli. 

Uppåkrakakor och Fridas syltkakor är småkakor bakade på vetemjöl, potatismjöl och florsocker. Degen blev nästan vit och var väldigt fin i konsistensen. Det var en skön känsla i händerna att knåda ihop den. Under tiden som degen vilade i kylskåpet så hackade jag mandel som jag blandade med pärlsocker. Jag råkade hacka mer mandel än vad receptet begärde och ändå fick jag hacka ännu mer senare för att blandningen räckte inte riktigt till. Jag tror att jag dubblade mängden. Det skulle bli 40 kakor av degen och jag gjorde 20 av varje sort.

Först ut var Uppåkrakakorna som jag kavlade och stansade ut till runda platta kakor. Det var en ganska besvärlig deg att kavla och den fastnade i kaveln hela tiden även om jag mjölade rejält. Med tanke på gårdagens landskapstragglande så var det lite kul att sista degbiten kavlades ut till formen av Sverige (nästan). 

 

Kakorna skulle sedan vikas, penslas med ägg och vändas i mandel- och pärlsockerblandningen. De sprack när jag vek dem så det var lite besvärligt att lyfta och doppa dem. Jag lyckades med de första men tyckte sen att det var enklare att strössla på mandeln och sockret istället.

Syltkakorna tillverkas på exakt samma vis förutom att man, innan man viker kakan, lägger en liten klick sylt på mitten. Det framgår inte i receptet vilken sorts sylt som passar bäst så jag valde att koka lite av fjolårets rabarber som finns kvar i min frys. Med hjälp av syltsocker blev den fast och god och rann inte ut alls.  

Äldste sonen såg ut som ett frågetecken när jag senare sa att han fick smaka en kaka av varje sort. Han kunde bara se en sort och jag förstår honom, för kakorna är snudd på identiska. Om man vet om det, så ser man att Fridas syltkakor är aningen bulligare. Men det är marginellt. Smakmässigt blev det dock stor skillnad. Uppåkrakakorna är som småkakor är mest, goda och spröda men torra och man blir väldigt törstig. Sylten i Fridas ger kakorna mer smak, rabarber passade fint, och gör dem saftigare. 

Min plan var att jag skulle koka kaffe, ta några av mina nybakade Uppåkrakakor och cykla till Uppåkra och fika. Det är bara några kilometer hemifrån till utgrävningsplatsen som (enligt hemsidan uppakra.se) är en fyndplats utöver det vanliga. Solen tittade fram och jag såg fram emot min lilla utflykt. Men lagom till att jag var färdig i köket så hade vädret slagit om. Grått, kallt och blåsigt med regn i luften. Nej, jag hade inte längre lust att cykla ut på landet. Och om nu Uppåkra funnits där och varit en viktig plats i fyra tusen år, så lär det finns kvar ett tag till. Jag tar en tur dit en annan dag, kanske finns det kakor med dess namn kvar då, kanske inte. 

För er som inte besökt utgrävningsplatsen så kan jag rekommendera er att ta en tur dit. Det är inte så mycket att se men på sommaren är där guidade visningar. Guiden som var på plats när jag var där sist var mycket kunnig och bra på att fånga publiken med historier om platsens spännande historia. 

 

Comments