Jag har ett barndomsminne som jag tänker på varje jul. Det är när hela familjen står samlade runt köksbordet och öppnar lådan som farmor har skickat från Norrland. I mitt efterkonstruerade minne så är vi julfina och ljusen brinner och jag har röd klänning och rosetter i håret. Där är värsta julstämningen och förväntan är hög.

Jag är mycket väl medveten över att det inte alls var på det viset. Men känslan jag har är sådan och det är på det viset som jag vill komma ihåg det. Jag tror i alla fall att farmor varje år skickade en låda till jul som innehöll nya stickade strumpor, julklappar och anisbröd.

Ja, ni förstår, det var anisbröden jag ville komma fram till här och nu. Anisbröden var mjuka, friterade kammar som vi värmde och vände i socker och tyckte var helt fantastiska. Farmor tänkte på oss som var så långt borta i andra ändan av Sverige och vi tänkte på henne.

Vi visste ju inte bättre, och tyckte att det smakade gudomligt. Men det är ju bara så att friterade kakor smakar bäst när de är nygjorda. Det är ju därför det är så gott att äta munkar direkt på marknaden men när man kommer hem så är magin liksom borta.

Jag har friterat några recept här nu (finska struvor, flottyrkransar och äppelmunkar) och anser att allihop helt klart är färskvaror. Men jag tänker behålla mitt fina julminne och fortsätta tycka att farmors anisbröd var något av det godaste som fanns.

Jag har nu såklart bakat anisbröd enligt receptet i sju sorters kakor från 1985 och jag är inte helt nöjd. Jag kan väl inte säga att jag är missnöjd med receptet utan jag är lätt missnöjd med min egen insats. Anisbröden bakades och friterades samma dag som struvorna (vilket säger en hel del om hela bakdagen).

Först satte jag degen till anisbröden. Det är en deg, innehållande anis (naturligtvis) som knådas ihop och bakas ut meddetsamma men som därefter ska stå och jäsa en stund. Min deg kändes fin och jag kavlade och skar ut kamliknande kakor och lät dem ligga på bakbordet och jäsa medan jag lagade mat.

De ville inte jäsa upp riktigt utan fortsatte att se nyutkavlade ut. Nåväl, de jäser kanske upp mer när jag friterar dem tänkte jag och värmde oljan i grytan. Efter brödprovet var avklarat så började jag fritera mina anisbröd. De jäste inte upp mer vid friteringen. Inte mer än något annat skulle gjort. Men nu liknade de små barntår! Kakorna fick även en lite hård yta, precis som allt annat jag friterat fått, och sockret ville inte, precis som tidigare, inte fastna.

Farmors anisbröd var fluffigare och porösare i konsistensen och sockret ville absolut fastna på ytan.

Jag vet inte vad jag gör för fel. Kanske är min olja för varm? Hur gör man för att hålla rätt temperatur på oljan undrar jag då? Man kan naturligtvis ha en fritös som gör jobbet åt en men jag är inte så intresserad av att ha en extra maskin som tar plats i mina redan fulla köksskåp. Förr i tiden när de varken hade termometer (jag skulle ju kunna skaffa mig en sådan förstås!) eller fritös, hur gjorde de då för att hålla koll på oljetemperaturen? Hur gjorde farmor?

Anisbröden fick följa med på julafton. Jag är ganska säker på att de flesta runt fikabordet smakade dem och att jag nu fördärvat allas minne av farmors anisbröd. Sorry familjen, det var inte meningen…