Idag har jag bakat smördegskakor på riktigt för första gången i mitt liv tror jag. Att baka smördeg är som att baka wienerbröd. Man kavlar och viker och väntar och kavlar och viker och väntar.

Grundreceptet på smördeg i min bok från 1985 är inte komplett. Det fattas den biten i receptet där det står att smöret ska skivas, läggas på degen och vikas in. Följer man receptet så skulle man på slutet stå med ¾ av smöret kvar när kakorna är utbakade och klara. Jag plockade fram en senare variant av boken och läste igenom receptet. Det händer ganska ofta faktiskt att jag upptäcker fel i recepten. Stavfel, och mängdfel är inte ovanligt. I receptet till Kanapéerna så står det att det ska bli 20 stycken kakor överst i receptet och sedan inne i receptet att degen räcker till 15 stycken. Lite så är det här och var i boken och det är smått irriterande. Som tur är så verkar senare versioner vara bättre korrekturlästa.

Det är omständigt och det tar tid men inte svårt att göra en smördeg. Först och främst så ska alla ingredienserna till degen, vetemjöl, ättika, smör och vatten ha samma temperatur – kylskåpskallt. Därefter blandas alltihop samman till en deg som formas till en boll, plastas in och läggs att vila i kylskåpet en kvart eller så. Jag tyckte att det var lite meckigt att knåda ihop den där första degen. Eftersom att det bara var ¼ av smöret i den så blev den sådär hård och kort i konsistensen som pajdeg kan bli när man har mycket vatten i den. Jag visste inte helt säkert hur mycket ättika jag skulle ta. Det står 2 tsk i receptet och jag hade 24 procentig ättika hemma. Det finns ju också 12 procentig och jag tänkte att det kanske var den de menade så jag vågade bara hälla i 1 tsk. Vad är ättikans roll i smördegen? Konsistens eller smak eller både och? Någon som vet?

När min degboll vilat i kylen tog jag ut den och skar ett kryss i den. Hörnen skulle vikas ut och i min nyare sju sorters kakor läste jag att degen skulle kavlas ut till 20×20 cm. Detta gjorde jag och sedan skivade jag resten av smöret och lade det på degen och vek den som ett kuvert. Därefter vände jag på steken och kavlade ut alltihop till en 30×30 cm stor kvadrat. Det är lätt att degen spricker och att smöret läcker ut så det gäller att kavla försiktigt och att mjöla kavel och bakbord ordentligt. I första vändan sprack inte min deg men vid andra och tredje kavlingen så gjorde den det och det blev lite kladdigt på bakbordet. Degen veks ihop först i tre vikningar på ena hållet och sen i tre vikningar på andra hållet. En liten kubaktig degklump packades därefter in i plast och lades att vila i kylen igen. Detta upprepades ytterligare två gånger innan jag kunde baka ut kakor av degen.

Två sorters kakor tänkte jag baka av min smördeg och jag delade den på mitten och lade den ena delen till sidan. På bakbordet hällde jag ut strösocker och kavlade sedan ut min deg ovanpå detta till en rektangel som jag vek först på ett sätt, sedan på ett annat och därefter på ett tredje tills jag hade en liten klump som jag återigen packade in i plast och stoppade in i kylen för en stunds vila. Mellan varje vikning strödde jag på strösocker så väggarna inne i vikningarna fastnade inte i varandra utan var sockerbeklädda och söta.

Tjugo minuter senare hade jag förberett med bakplåtspapper på en plåt och tog ut min vikta deg ur kylskåpet och skar försiktigt den i ca 1 cm breda skivor. Det blev ganska stora kakor med fin vikform som radades upp på plåten och stoppades in i ugnen i åtta minuter. Sockret smälte och kakorna fluffade upp sig och vikningarna öppnade sig i ugnen och bildade jättefina kanapéer. Kakorna skulle vändas och med hjälp av en stekspade så lyfte jag försiktigt upp kakorna och vände andra sidan uppåt. Det smälta sockret bildade en härlig klistrig brun yta på kanterna av kakorna. Fem minuter till skulle de gräddas innan jag tog ut dem och lät dem svalna.

Kanapéerna är verkligen utseendemässigt lyckade. Det är roligt. Tjusiga är de. De kan ätas som de är eller så kan man lägga ihop dem två och två som en bakelse med äppelmos mellan. Vilken tur då att mamma kom förbi häromdagen med nykokt äppelmos. Den lade jag mellan två Kanapéer och smakade. Kanapén i sig är väldigt frasig och smakar smör och socker. Jo, den är god men den inger inget Halleluja moment. Mammas äppelmos som jag lade på tar helt över smaken. Äppelmoset är så gott att jag helt förstår min brorson som ätit upp en hel burk som godis. Det skulle jag också lätt kunna göra. Kanapéerna mår nog bäst av att ätas som torra smördegskakor till kaffet tror jag.

Lite stolt över mig själv är jag ändå som har gjort riktigt snygga, läckra klassiska Kaffekalaskakor.