Efter att ha bakat Russinplättarna, som verkligen inte var någon smakmässig höjdare gjorde jag en liten snabb enkät här hemma. Jag var ute efter vilka kakor som är familjens favoriter. Efter russin-bottennappet behövde jag lite uppmuntran genom att baka goda kakor.

Familjens favoriter är:

Äldste sonen: Nynäskakor

Yngste sonen: Syltrutor

Särbon: Chokladbiskvier

Jag själv: Drömtårta

Att pappas gillar Toscakaka det vet jag sedan länge och i boken från 1965 hittade jag recept på Toscabitar som jag beslutade mig för att baka till honom på fars dag. De andra kakorna håller jag på att baka mig igenom så att vi med säkerhet får smaka något gott här hemma.

Toscabitar går under bakelser och kan inte jämföras med den traditionella toscakakan men jag chansade och hoppades på att han skulle gilla dessa också. Kakorna är uppbyggda i flera lager med många olika smaker och jag började baka med stor entusiasm.

  

Först blandade jag ihop ingredienserna till mördegen. Det gick snabbt och lätt. Därefter klädde jag en ugnsfast form med folie och tryckte ut degen i denna. Folien behövs för att kakan ska kunna lyftas ur formen när den är färdig. Ovanpå mördegen bredde jag sedan ut röd vinbärsgelé. Enligt receptet går det lika bra med hallonsylt men jag råkade ha just gelé hemma och passade på att använda upp den nu. Nästa moment var att göra fyllningen till kakan. Alla ingredienserna rördes snabbt ihop och smeten gick lätt att bre ut över sylten.

Det var söndag morgon och när jag kommit så här långt i bakandet var resten av familjen på plats vid köksbordet. Det fick bli en frukostpaus mitt i bakandet. Jag hann hälla alla ingredienserna till glasyren i en kastrull och sätta på ugnen innan jag satte mig till bords. När vi ätit färdigt var ugnen varm och jag stoppade in formen med kakan i ugnen. Under tiden som den gräddades kokte jag ihop glasyren. När det gått en kvart tog jag ut kakan och bredde över glasyren och stoppade sedan in kakan i ugnen igen. Den skulle stå i ca 10 minuter till men jag lät den stå en kvart eftersom att jag saknade färg ovanpå. Inte heller efter så lång tid var toscan krispig och gyllenbrun men jag vågade inte låta kakan stå inne längre ändå eftersom att jag var rädd för att den skulle bli torr. Med yngste sonens hjälp lyfte jag upp foliepaketet ur glasformen och lät kakan svalna på ett galler.

Det var ju fars dag och därför ville jag skära ut hjärtan av kakan istället för bara rutor. Jag har en hjärtformad pepparkaksform, som min brorsdotter gjort i slöjden en gång. Den använde jag för att trycka ut första kakhjärtat med. Det var kladdigt och blev sådär bra. Nästa hjärta skar jag ut för hand. Det blev inte så mycket bättre det. Resten av kakan blev till de rutor som receptet säger att det ska bli. Det blev mycket spill när jag skar ut hjärtan till sönernas förtjusning.

  

Sista momentet i tillverkningen av toscarutor är att de ska dekoreras på kanterna med smält choklad. Det låter lättare än vad det var. Ett tips är att skära upp kakorna och sedan låta dem stå i kylen en stund så att de stelnar innan man ger sig på att pensla dem med choklad. Mina rutor var lite ljumna och smulade lätt när jag penslade dem. Det var kladdigt och mycket choklad hamnade på mina fingrar och smulor hamnade i den smälta chokladen. Det är ju viktigt att det inte kommer choklad ovanpå kakorna. När jag äntligen var färdig dekorerade jag mina Toscabitar med choklad-hjärtan. De blev fina tillslut, efter mycket kämpande.

  

Kakorna är saftiga och har mycket smak och olika konsistenser men…

Äldste sonen tyckte att de var ganska goda men att det var för många olika smaker i dem. Jag ringlade choklad över restbitarna och det blev det för mycket chokladsmak. De riktiga kakorna var mer balanserade när det bara var choklad på kanterna.

Pappa – som kakorna var riktade till – tyckte inte om dem alls! Först var han skojfriskt supernegativ till dem. Sedan tog han tillbaka det han sagt och svarade han att de smakade sådär. När han sedan blev helt alvarlig så visade det sig att hans första svar var ett ärliga svar. Han tyckte inte att de var goda. Mamma däremot, tyckte att de var jättegoda, men håller med oss andra att de är lite väl tunga och stabbiga för att helt passa in i vår tid.

Jag blev mest besviken på själva glasyren – toscan. Den ville inte få färg eller bli knaprig och seg och sådär som jag tycker att tosca ska bli, trots att jag lät kakan stå inne i ugnen längre än receptet sa att den skulle stå. När jag jämför denna toscaglasyr med den som finns i receptet på toscakaka ur min bok från 1985 så skiljer de sig åt på två saker. Socker och smör. I det nyare receptet är det mer av båda ingredienserna. Det blir ingen lätt uppgift att ta mig igenom 1965 års bok, men jag fortsätter. Det är ändå intressant att baka recepten. Förhoppningsvis lär jag mig något om den tiden. Jag får se det som en historieresa och min första upptäkt är att recepten för var mindre söta och det är kanske därför vi inte gillar dem nu för tiden.

Pappa avslutade förresten vårt kaksamtal med att säga att han tycker allra mest om Budapestrulle. Men det ska vara den som mamma bakar. Den är bäst!

Toscabitar

Ca 20 st.

Mördeg:

• 2 dl vetemjöl
• 75 g smör
• 1 msk socker

Fyllning:

• ½ – ¾ dl hallonsylt eller röd gelé
• 75 g smör
• 50 g mandelmassa
• 2 ägg
• ¾ dl vetemjöl
• 1 tsk bakpulver

Glasyr:

• 75 g smör
• ½ dl socker
• 2 msk vetemjöl
• 2 msk mjölk
• 50 g mandelspån

Garnering:

150-200 g blockchoklad

Blanda samman ingredienserna till mördegen direkt på bakbordet. Tryck ut den till en fyrkantig botten (16 x 20 cm) i en folielåda med höga kanter. Bred sylten över degen. Rör matfettet smidigt med mandelmassan. Tillsätt äggen, mjölet och bakpulvret. Klicka ut smeten i formen och grädda kakan i 200 graders ugnsvärme ca 15 minuter. Blanda under tiden ingredienserna till glasyren i en ren kastrull och låt den sjuda upp. Bred glasyren över kakan och fortsätt gräddningen ytterligare 10 minuter. Låt den kallna och skär den sedan i bitar. Pensla eller doppa ner dem i smält blockchoklad. Ställ dem på ett bakplåtspapper för att stelna.