Onsdagen var ingen bra bakdag. Jag lyckades inte riktigt bra med något av det jag gjorde. Lätt ledsamt faktiskt.
Jag började morgonen med att sätta en deg till Strösselkaka. Jag misslyckades stort när jag använde torrjäst förra gången ( Se inlägget korpor ) men tänkte att nu provar jag igen. Då, gjorde jag som det står i boken och blandade jästen i de torra ingredienserna. Denna gången provade jag att lösa upp den i mjölken som jag värmt till fingervarmt och gjorde sen degen i assistenten. 3 1/2 dl mjöl skulle allt som allt blandas ner varav en del skulle sparas till utbakningen. Efter 3 dl var degen en sörja, efter 4 kladdig. Jag vågade inte tillsätta mer utan satte degen på jäsning. 

 

En timme senare hade den nästan inte jäst någonting. Efter en och en halv ringde jag och beklagade mig för mamma. Uppmuntrande googlade hon snabbt och meddelade att degspadet ska vara varmare än vanligt när man använder torrjäst.

Min kladdiga deg gick ändå hyfsat att försiktigt knåda sådär två timmar senare. Stor var den dock inte och den där 20 cm i diameter stora bullen som skulle formas såg mest ut som en minipizza. Därefter skulle den jäsa igen. Jag kan föreställa mig hur hög och fin och fluffig kakan egentligen skulle bli. 

 

Undertiden blandade jag till strösslet  som ska ligga ovanpå kakan. Det är en söt, mandelfylld smuldeg som klistras fast med lätt uppvispat ägg. Min strösselkaka var platt men såg ändå fin ut med strösslet på toppen. 15-20 minuter i ugnen står det i receptet. Det var lite svårt att veta när den skulle vara klar så jag satte först klockan på 10 minuter och sen på fem till. Nej! De sista fem minuterna verkar ha varit extra varma eller något för kakan blev med ens jättemörk och jag slet ut den ur ugnen och lyfte försiktigt på den för att knacka på undersidan för att höra om den var klar. När jag tog i kakan var den väldigt fast och väldigt färdiggräddad och jäst sig högre hade den inte. 

 

När den väl svalnat fick jag och sönerna smaka vars en bit. Strösslet ovanpå är gott. Det är det som gör kakan. Resten är som en söt vetelängd som gräddats för länge och blivit torr. Jag misströstade och hängde med huvudet. 

När det jäste så dåligt tidigare på dagen så tänkte jag att jag får ändå en andra chans för Windsorkakan på samma uppslag i boken bygger på Strösselkakan. Om jag inte gör om den torra Strösselkakan till en Windsorkaka så kan jag lika gärna slänga den, tänkte jag och tog på seneftermiddagen ett djupt andetag inför min räddningsaktion. Windsorkaka är alltså Strösselkaka som delas i två tårtbottnar och fylls med med vaniljkräm. Den ska sen stå och gotta ihop sig innan den serveras. Då borde ju torheten försvinna lite i alla fall resonerade jag och satte igång.

Ägg, mjölk, potatismjöl och socker blandades i en kastrull och kokades till en tjock kräm. Krämen var fesgul i färgen och såg tråkig ut. Den skulle svalna och sen smaksättas med vaniljsocker. Undertiden rörde jag smör och florsocker smidigt tills det blev en mjuk kräm. Därefter skulle dessa båda sammanföras. Jag klickade i vaniljkrämen lite i taget och rörde kraftigt hela tiden helt enligt receptet. Mer och mer frenetiskt rörde jag. Jag vispade. Jag tog även fram elvispen och körde på högsta speed. Det som skulle bli en mjuk och slät kräm såg ut som en fettsugning. Fettkristallerna i smöret gjorde krämen prickig och det kändes som att tugga på smör när man smakade på den. Nu var jag riktigt ledsen, började bli otrevlig och surade. ”Men mamma, kakan är ändå god”, försökte äldste sonen trösta. Tack, ja kanske det. Men den är trots allt ojäst, för torr och nu misslyckades även räddningsaktionen! 

 

Jag tog en paus och vi bänkade oss framför Sveriges yngsta mästerkock. De där barnen är helt makalösa och vi bara gapar av beundran över deras färdigheter i köket. Just igår var där en flicka som stressade för mycket och som misslyckades rejält. Jättebesviken med tårarna rinnande nerför kinderna presenterade hon sin rätt för juryn.

Leif Mannerström, den store björnen, kramade om henne och sa att alla misslyckas ibland. Sånt händer. Det har hänt honom också. Det är bara att fortsätta. Ge inte upp, börja om, ta nya tag. Flickan torkade sina tårar och log igen men jag satt nu spikrak i soffan med uppspärrade ögon. 

Leif Mannerström hade talat till mig! 

Jag ska inte ge upp. Jag ska göra en ny vaniljkräm. Jag ska rädda den där kakan!
Igår morse efter frukost satte jag igång igen. Först kokade jag grundkrämen som blev segare och tjockare än dagen innan . Kanske hade jag i mer potatismjöl andra gången. Under tiden krämen kallnade i kylskåpet rörde jag smöret och florsockret mjukt och smidigt. För att jag verkligen skulle lyckas så tog jag till elvispen meddetsamma. Metodiskt blandade jag i lite lite av krämen i taget och vispade ordentligt innan nästa sked hälldes i. Det tog en stund men det gav resultat. Krämen är len och det finns inga fettklumpar i den. Yes! Däremot så såg även denna krämen lite tråkig ut och smakade inte så mycket. Mer vaniljsocker och lite gul hushållsfärg gjorde den lite roligare.  

 

När jag sen bredde ut krämen mellan bottnarna så kände jag ändå en viss tvivlan. Kakan är torr, kan verkligen detta hotta upp den?

Mor, bror och sönerna fick Windsorkakan med sig på sin kvällsfika igår kväll efter att kakan vilat några timmar i kylskåpet. Efter ett tag kom ett sms: ”Wow vilken god kaka tyckte vi alla! God kräm och god frasighet och smak på kakan!” Det var roligt att höra. Men efter en noggrannare utfrågning visade det sig att mamma faktiskt anade fettkristaller även i denna krämen. Hm! 

Jag håller med min Smakpanel att kakan blev mycket godare och saftigare som Windsorkaka än som Strösselkaka men det går inte att bortse från att grundkakan är för torr. Egentligen skulle jag behöva ge mig på alltihop en gång till för att få till en fluffig kaka och för att få kläm på krämen. Men det lär dröja ett tag. Bakad på rätt sätt så är jag hundra på att Windsorkakan är ett fantastiskt gott bakverk!