Det är nu pepparkakstider och jag är i full gång med julbak och lägenheten doftar gott av pepparkakor mest hela tiden. Speciellt nu när det i hallen står två adventskalendrar gjorda av pepparkakor. Det är inte så svårt att göra egen pepparkaksdeg. Jag har alltid trott att det är besvärligt men det är det inte. Visst, det är lättare att norpa åt sig ett färdigt paket med deg i kyldisken i affären men egen deg ger en annan känsla. Jag tänker tillbaka på alla julbak jag haft med små barn som kavlat och tryckt ut pepparkakor hemma i köket. Mjöl överallt och fantastiska skapelser på plåtarna varvat med några goda och några brända pepparkakor. Vi har bakat mycket jag och mina barn. Jag blir helt nostalgisk när jag tänker på det. Ja, vi bakar ju mycket nu med förstås, men jag känner att jag måste lura ut den store sonen i köket en dag när pepparkakor bakas för att fortsätta traditionen som han startade för några år sedan. Vi hade sett en utställning på Moderna Museet i Malmö där Robert Rauschenbergs get , Monogram, var utställd och vi hade därefter sytt och dekorerat en egen liknande get till mamma/mormor. Äldste sonen som är duktig på att skulptera använde vid pepparkaksbaket ett halvt paket deg som lera och gjorde en get med bildäck runt magen. Jag var lite skeptisk och hintade lite försiktigt att geten nog inte skulle klara av att stå upp i värmen. Det ville sonen inte lyssna på utan ställde morskt in sin skulptur i ugnen för gräddning. Vi kunde sedan sitta utanför och betrakta förfallet som skedde bakom ugnsglaset. Sakta men säkert sjönk geten ner, först på knä och sedan till liggande position för att sluta som en oformlig klump.

Nu ska ni inte tro att detta blev katastrof. Det blev det inte, utan det är detta som blev traditionen. Varje år sedan dess bakar han en skulptur som vi under hurra-rop och fniss ser (och filmar) smälta samman i ugnen. Det bästa av allt är att när man gräddar en så pass stor klump pepparkaksdeg så blir den till en fantastiskt god och mjuk kaka. Bättre än skånsk pepparkaka!

Nu var sonen tyvärr inte med varken när jag bakade Kryddpepparkakor eller Skurna franska pepparkakor. Men det går fler tåg innan julen är här.

Degen till de franska skurna pepparkakorna blandade jag snabbt ihop. Mamma har varit snäll och kommit förbi med malda nejlikor så jag slapp mixa hela denna gången. Franska pepparkakorna skiljer sig från våra vanliga på två sätt. De innehåller hackad mandel och de stansas inte ut till figurer. När degen var färdig rullade jag den till en tjock korv som kläddes med plastfolie. Innan jag stoppade in den i kylskåpet så formade jag den fyrkantig.

Efter några timmar i kylen var min nu fyrkantiga rulle (kan en rulle vara fyrkantig?) stenhård och redo att skivas upp. Det står i receptet att man ska ha en vass kniv att skära med och det behövdes. Trots att jag hackat mandeln så lyckades jag vid varje skiva träffa en större mandelbit som rev sönder kakan. Mina knivar är inte så vassa och det blev tydligt att de behöver lite extra omsorg inom kort.

När jag stod där och skar tunna skivor av degen så förflyttades jag till Emils jul. Ni vet då när han bjuder fattigjonen på det stora tabberaset i Katthult. Det såg nämligen ut som om jag skivade leverpastej. Jag skänkte även en tanke till min pappa och barndomens frukostar med leverpastej och smörgåsgurk-mackor. Själv har jag inte ätit leverpastej på över 20 år. Jag kom av mig lite och vandrade bort i tankarna så att när jag efteråt tittade på mina plåtar med pepparkakor kunde jag konstatera att jag gott kunde ha skurit lite jämnare. Några kakor var väldigt tunna och några tjockare. Första plåten brände jag men den andra blev bra. Så pass bra att kakorna snabbt försvann ur burken som stod i köket. Jag tror att jag hann smaka en själv innan burken var tom.