Fredag eftermiddag. Jag var trött och helt slut i huvudet men ville inte sätta mig ner för då visste jag att jag skulle somna direkt. Istället bläddrade jag i boken och bestämde mig för att baka Nougatkakor. En enkel småkaka med en twist. Det lät bra och jag satte igång.

Jag började med twisten. När man smälter socker så att det blir brunt, häller det på ett bakplåtspapper och låter det kallna och stelna, så kallas det helt plötsligt för nougat och smakar helt annorlunda än förlagan. Kemi, jag har sagt det förut, bakning är kemi.

Under tiden som min nougat kallnade började jag blanda till kakdegen. Rumsvarmt smör, socker och ett ägg skulle röras samman till en luftig smet.

Nu var vi där igen. Hur ska det gå till egentligen? Jag har misslyckats så många gånger med smörkrämer av olika slag. Vadå, rör ihop till en fluffig smet?! Smöret och sockret är kompatibla och blandar sig lätt, men ägg är vätska. Vätska och fett är inte kompisar, åtminstone inte hemma hos mig i mina bakskålar. Jag rörde och kämpade först för hand och sen med elvispen. Fluffigt jovisst, men så fort jag slutade vispa så rann vätskan ur smeten igen. Skuren kräm -igen! Jag fick upp skräckbilder ur minnet från när jag bakade Mockatårta och Mockabakelser. Hu! Ve och Fasa!!! Tur att det inte var kräm jag skulle göra utan deg. Mjöl och nougat skulle också blandas i.

Mitt i mitt smetblandade ringde telefonen. En välbekant röst från förr hördes i luren. Jag hade sökt henne sa hon. Eh, nja, det var inte något jag visste om. Kanske har min telefon gått igång i väskan och ringt upp henne utan min vetskap. Nu ringde hon och undrade vad jag ville och jag ville ju inget. Men jag blev otroligt glad över att höra henes röst och efter en stunds förvirring och lätt förlägenhet över misstaget så började vi uppdatera varandra om vad som hänt de typ 7 år sedan vi pratade med varandra sist. Nu är jag mycket glad över att jag aldrig rensar i min telefonlista. Telefonen tyckte uppenbart att det gått för lång tid och ringde själv upp och skapade nya band mellan min vän och mig.

När jag en knapp halvtimme senare lade på luren var jag glad och upprymd och fredagströttheten var som bortblåst. Min smet stod där i köket, skuren och klumpig och väntade på att jag skulle fortsätta sucka över den. Men nu hade jag nya krafter och tänkte att det här blir bra ändå. Snabbt mortlade jag nougaten lite grovt och blandade ner den tillsammans med mjölet i smörblandningen. Det blev en ganska kladdig deg men med lite mjöl på händerna så kunde jag forma en tjock rulle som jag skickade in i kylskåpet att stelna.

Jag vet inte varför men de senaste dagarna har tankarna hela tiden kommit tillbaka till att jag vill göra en småkaka som rullas i något fint innan jag skär ut dem. I strössel eller kokos eller något annat piffigt. Nu bestämde jag mig för att tillverka mer nougat, mortla den och rulla kakorna i detta för att få till en krispig mörk kant. Sagt och gjort, lite för snabbt smälte jag socker på nytt. Den blev klar meddetsamma och jag var inte beredd med något underlag att hälla ut den på. Ett bakplåtspapper rycktes ut ur sin påse och slängdes upp på ett galler som låg på diskbänken. Gallret lutade, bakplåtspappret lutade och det mycket varma sockret rann ut överallt. Jag såg framför mig hur mitt nya och fina kök skulle brännskadas av det heta sockret så jag tog kökshandduken för att stoppa flödet, fick sockret på händerna, det brändes rejält, jag skrek, den yngste sonen rusade in, han trodde att jag skurit fingret av mig!… Ja ni förstår, full kaos. Det blev som tur är inga brännmärken på min nya köksinredning, det blev bara lite brännmärken på högerhanden.

     

Djup suck och nystart. Denna gång började jag med att förbereda en plåt med bakplåtspapper på ett plant underlag innan jag började smälta sockret. När den nya nougaten var färdig och fint mortlad plockade jag ut min degrulle ur kylskåpet, penslade den med äggvita och täckte hela med nougaten. Det var lite kladdigt och tog tid att få det jämnt men det såg till slut riktigt bra ut. Enligt receptet skulle det bli 60 stycken småkakor av degen. Min rulle var kort och tjock och eftersom att jag skar 1 cm breda skivor istället för receptets rekommendation på 3 mm så fick jag bara ut 25 st. Stora och tjocka och mumsiga såg kakorna ut när jag skickade in dem i ugnen. När jag en kvart senare plockade ut dem såg det inte lika bra ut på plåten. Nougaten runt om hade smält och runnit ut och det såg riktigt katastrofalt ut.

  

Som tur var så var kakorna fasta i konsistensen och de gick inte sönder när jag lyfte dem med hjälp av en stekspade. Så länge nougaten var varmt kunde jag flytta bort kakorna från allt det överflödiga och resultatet blev, inte helt som jag tänkt mig men det blev bra. Jag är övertygad om att min version av Nougatkakorna är godare än originalet. Detta är mumsbitar med knäckig kant, jämfört med små torra kakor som jag tror att de skulle blivit annars. Sönerna har båda uttryckt sitt gillande. Vi har provsmakat många småkakor här hemma under Bakodysséns gång och är överens om att nougaten runt om var en riktig hit.

Nougatkakor med krispig kant

ca 25 st, ugn 200 grader i ca 15 minuter

Degen:

• 200 gram smör
• 1 dl socker
• 1 ägg
• 5 dl (300 gram) vetemjöl

Rör smöret, hälften av sockret och ägget till en pösig smet. Smält resten av sockret i en liten kastrull, låt det få brun färg och hällupp det på ett bakplåtspapper för att kallna. Stöt nougaten grovt i en mortel, blanda ner den i smeten och tillsätt mjölet. Arbeta ihop allt till en jämn deg och forma degen till en rulle. Låt rullen vila i kylskåpet så att den stelnar.

Dekorationen runt om:

• 1 dl socker ( jag tog 2 dl, det var alldeles för mycket)
• 1 äggvita

Smält sockret som ovan och låt den nya nougaten svalna och stelna innan du mortlar den ganska fint. Ta ut den nu stela degrullen ur kylskåpet och pensla den med äggvita. Rulla den i nougaten så att du får ett jämt lager runt om. Skär rullen i 1 cm breda bitar och lägg dem på en plåt. Grädda i 200 grader i ca 15 minuter.