Klenäter, 90-tals nostalgi och IT-verkstan

Här sitter jag i godan ro i januarivintern och tror att jag har rapporterat färdigt om julen för länge sedan och så upptäcker jag Klenätterna. De har jag inte sagt ett ljud om. Inte för att de som kakor egentligen var så mycket att säga något om, för de passerade relativt obemärkt förbi här hemma. Samma dag som jag bakade Anisbröd och Struvor så friterade jag även Klenäter. Det var lillejulafton och allt var i en enda stor stressbubbla. Det som gick lättast den dagen var just Klenäterna och det är väl därför jag glömde bort dem.

Dagen började med att jag kom på att degen till Klenäterna borde ha gjorts kvällen före. Snabbt innan julkalendern började blandade jag samman ingredienserna, smör, ett helt ägg och en extra äggula, florsocker, konjak, citronskal och mjöl och stoppade in degen i kylskåpet.

Julkalendern den dagen handlade om 90-talet. Det var ett roligt avsnitt. Jag fnissade igenkännande åt Erik och Lotta och mindes mitt eget 90-tal. Jag jobbade i början av 90-talet på ett företag på Ideon i Lund som bland annat utbildade företags- och skolledare i internetanvändning som ju då var nytt för de flesta. Jag tog till och med fram kompendium till utbildningarna tillsammans med en kollega som jag har för mig hette Globala Möjligheter respektive Det globala klassrummet. Jag minns att vi även höll i någon temadag för skolelever där de fick komma och chatta direkt med barn från andra delar av världen. Detta var helt nytt och jag minns att barn från Australien satt uppe på natten för att kunna prata med barn från Sverige. Det var stort och konstigt och helt makalöst oförklarligt. Det tyckte vi alla. Tänk vad utvecklingen har gått fort. Vi startade även något som vi kallade för IT-verkstan dit man kunde komma och fika samtidigt som man surfade på internet och läste e-post. Jag är övertygad om att det var ett av de första Internetcaféerna i landet. När jag tänker på det så är det ju faktiskt riktigt häftigt! Ett annat minne jag har är att en kollega till mig sa att ”en dag kommer folk att ha telefonen i örat och gå och prata rakt ut i luften”. Det var det dummaste jag hade hört. Men han visste vad han pratade om och idag är det ju inget märkligt alls. Allt detta berättade jag för sönerna där i soffan framför tv:n medan Klenätdegen ruvade på sina smaker i kylskåpet.

På förmiddagen tog jag och yngste sonen en tur på stan för att införskaffa det sista inför julafton och vid kassan på Konsum stod min före detta chef från 90-talet och packade ner sina julgotter i påsar. Så märkligt. Jag var tvungen att gå fram till henne och hälsa och tala om för henne att jag berättat om LundaForum (som företaget hette) för sönerna på morgonen och rekommenderade henne att se dagens avsnitt av julkalendern. Världen är liten ibland och än mer har den krympt (och samtidigt vidgats)sedan Internet kom.

IMG_7678   IMG_7680

När jag kom hem var det dags att baka Klenäter. Degen som vilat i kylskåpet var nu redo att kavlas ut på bakbordet. Den hade bra konsistens och jag kavlade och sporrade ut avlånga bitar. Tyvärr tror jag att jag kavlade lite för tunt för att när jag friterade kakorna så blev de väldigt snabbt klara och torra och det blev liksom inte så mycket innandöme. Jag funderade också lite över formen. Brukar inte Klenäter vara lite spetsiga? Mina blev trubbiga på kortsidorna. Jag förstår ju att det måste ha med hur man skär ut degen och jag borde väl ha skurit på snedden på något vis. Man skär också en skåra på mitten av varje degbit och så trär man ena änden igenom hålet så att kakan liksom blir vriden. Klassiskt och inte svårt men det blev liksom ändå inte helt rätt.

IMG_7682   IMG_7684

Jag gillar att fritera och eftersom att dessa var de första jag friterade den dagen så var jag glad hela vägen igenom. Det var inte förrän efter Anisbröden och under tiden som jag gjorde de struliga Struvorna som jag började misströsta. Precis som alltid annars när jag friterar så lyckas jag inte få sockret att fastna på kakorna. Jag måste skaffa en termometer så att jag kan hålla koll på frityroljan. Det måste ha med det att göra. Kakorna blir torra utanpå och stöter bort sockret hur mycket jag än vänder och vrider på dem. Man vill ju ha det där söta utanpå, det behövs.

Mina Klenäter blev lite för torra och hårda för min smak. De var inte roliga att äta men smaken var god så jag får lägga skulden på mig själv att de inte blev riktigt bra. Nästa år ska jag försöka på nytt men då ska jag låta degen vara lite tjockare och så ska jag satsa på att få till formen riktigt bra.

IMG_7688