Tillbaka till 1965. Nu hittade jag en spännande kaka på sidan 47 i boken, under kapitlet mjuka kakor.
Kastrullsockerkaka. Denna kaka ska röras ihop och gräddas i en kastrull på spisen. Intressant, tänkte jag och satte igång.

Receptet kallar på saffransessens. Det hade jag ingen, men däremot riktig saffran, så den mortlade jag tillsammans med lite strösocker innan jag blandade den i smeten. Det skulle vara rivet citronskal också. Det hade jag inte heller hemma så jag tog en tesked vaniljsocker istället och tänkte att saffranet ensamt fick utgöra den stora smaksensationen idag.

När jag smält smöret, mortlat saffranen och smort och bröat en gryta satte jag igång att blanda smeten. De torra ingredienserna blandades och sedan skulle mjölk, smör och uppvispat ägg i. Jag var inte helt säker på hur mycket jag skulle vispa upp ägget men tog beslutet att vispa runt det lite i ett glas med en gaffel. Jag fick till en degaktig smet som kändes lite väl fast. Kanske kommer saffranet att suga åt sig extra vätska tänkte jag och fyllde på med en extra matsked mjölk, vilket inte gjorde så mycket för konsistensen ändå.

  

Smet-degen bredde jag ut i grytan, satte på ett lock och ställde alltihop på spisen. I receptet står det att man ska ”sätta kastrullen över svag värme, sparlåga på gasspis och mycket svag värme på elplatta”. Jag satte den på 1:an.

Efter 15 min tittade jag till kakan. Hm. Det hade inte hänt någonting. Var grytan ens varm? Jo, kanske lite. Det här fungerade ju inte. Jag ökade värmen till 3:an.

Efter 25 minuter började det bli imma på locket. Det tolkade jag som ett bra tecken. Kanske skulle kakan höja sig något nu. Jag hade ju ändå blandat i 3 teskedar bakpulver.

Efter 35 minuter. Nu började jag bli otålig och höjde värmen ytterligare ett snäpp till 4:an. Det var bara fem minuter kvar tills kakan enligt receptet skulle vara färdig. Min kaka skulle inte hinna klar på den tiden. En timme minst skulle den behöva stå.

45 minuter. Mhm, nu nickade jag nöjt för mig själv, här hände det saker. Kakan växte på höjden och jag kunde se att smeten började koagulera (jag läser anatomi i skolan just nu och blodomloppet står på schemat, därav det passande ordet) lite på kanterna. Den var fortfarande rejält nedsjunken och geggig i mitten. Men den var gul och fin och började se porös ut.

50 minuter. Jag stod där bredvid och hejade på. Kom igen kakan, kom igen! (klapp, klapp) … när ett litet orosmoln kom flygande. -Tänk om kakan är dödbakad eftersom att den gick på för låg värme i början.
Det fanns ju ingenting jag kunde göra åt det nästan en timme in i gräddningen, men ändå.

55 minuter. Oron steg. Nu, eftersom att imman på insidan av mitt glas-lock hade förvandlat sig till tung kondens som började droppa ner på kakan. Det kändes inte helt bra. Bakar ni denna kaka så använd inte ett genomskinligt lock. Det var jobbigt att följa denna gräddningsprocess.

En timme. Tog av locket och skakade bort kondensen och kunde nu se kakan tydligt. Den doftade gott och gräddades faktiskt. Det gick inte fort men ett litet hopp om att kakan faktiskt så småningom  skulle bli färdig tändes.

70 minuter. Jag lyfte på locket igen och se där! Kakan såg torr ut på ovansidan. Jag kände på den och, minsann, den var färdig. En liten lätt skakning på grytan och kakan lossnade från kanterna. Den var hur lätt som helst att stjälpa upp på ett fat. Så roligt. Kanske stod kakan till och med någon minut för länge, för den började få färg på undersidan. Den är inte bränd men lite till och den hade blivit det. Den är också lite hård på kanterna men det är inte så konstigt tänker jag. Där har den ju fått värme och gräddats under längst tid.

 

”Kakan passar bra som dessertkaka och garneras då med bär” säger receptet. Så efter middagen på fredagskvällen serverades det Kastrullsockerkaka dekorerad med hallon från vår koloni och ätbara blomblad som jag fick av mamma för ett tag sedan. Kakan smakade gott av saffran och den lite hårda kanten var inte dum alls. Mjuka saftiga hallon passade jättebra till.

Det här var jobbig och nervös bakning. Jag var helt slut efteråt. Det var länge sedan jag var så orolig och osäker när jag bakade. Men det var roligt också och resultatet blev ju bra. Ni får receptet här och jag har inte ändrat några instruktioner eller tider. Man får nog helt enkelt prova sig fram till vilken värme man ska välja på sin egen spis.

Kastrullsockerkaka

• 3 ½ dl (210 g) vetemjöl
• 3 tsk bakpulver
• 2 dl socker
• Rivet skal av ½ citron (jag tog 1 tsk vaniljsocker istället)
• Eventuellt 5 droppar saffransessens (jag tog 0,5 g saffran)
• 1 ägg
• 100 g smält smör
• ½ dl mjölk

Blanda samman alla de torra ingredienserna. Tillsätt citronskalet och ev. saffran, det uppvispade ägget, matfettet och mjölken. Häll smeten i en 2-liters brödbeströdd kastrull och lägg på locket. Sätt kastrullen över svag värme (sparlåga på gasspis och mycket svag värme på el-platta). Då kakan känns torr ovanpå efter ca 40 minuter är den färdig att stjälpas upp. Kakan passar bra som dessertkaka och garneras då med bär.

 

Koagulera = stelna, levra sig