Karlsbaderkransen har jag kikat på länge men inte fått tummarna loss att baka. Jag minns när jag bakade Karlsbaderbullarna och gifflarna och vet att jag tyckte att de var goda. Så nu när jag gav mig på kransen så var jag i full förvissning om att detta skulle bli jättegott. Det var kallt utomhus men solen strålade så att mitt kök värmdes snabbt upp. Det var en bra dag.

Baket började med att jag fick rengöra hushållsmaskinen. Den var gul av intorkad lussekattsdeg och det ville jag inte ha i min krans. Lussedegen vandrade, om ni minns, upp och in i maskineriet på maskinen. Läs inlägget Lussekatter-saffransflator-julkakor-och-prinsar-i-stora-lass.

Med en skinande ren maskin satte jag igång att baka. Jag hade en öppnad men inte utgången jästpaket i kylskåpet som jag först smulade ner i bunken. Den såg för tråkig ut och jag vågade inte chansa på att den skulle vara dålig. Jag började om, slängde den och smulade ner en ny fräsch jäst istället. Det blev bra och min deg jäste upp fint. Jag gjorde degen enligt receptet och blandade i de fyra äggulorna som väl är det speciella med Karlsbader.

Under tiden som degen jäste så blandade jag till min egen mandelmassa till fyllningen. Jag hade ju fyra äggvitor i en kopp som jag behövde använda upp. Hälften av dem blandade jag med mandelmjöl och socker. Som vanligt följde jag proportionerna till fyllningen ur receptet till Napoleonhattarna. Det är nog det receptet som jag har slagit upp flest gånger under året. Min färdiga mandelmassa blandade jag sedan med rumsvarmt smör till en krämig fyllning.

Min deg var på gränsen till torr och trots att jag nu använt hushållsmaskinen många gånger så har jag inte helt lärt mig hur degen ska kännas när den är färdig för jäsning. Det är något helt annat när man rör ihop för hand och känner konsistensen hela tiden. Det står ofta i recepten att man ska hälla på mjöl tills degen släpper bunkens kanter men jag tycker mig se att då har man hällt på för mycket. Det gäller att låta den vara lite kladdigare än så.

Degen kavlade jag ut till en stor rektangel på bakbordet och bredde mandelmassan över hela ytan. Därefter rullade jag ihop den på längden till en tjock rulle och fäste noga ihop ändarna så att jag fick en ring.

Det var väldigt likt en falukorv. Och ännu mer likt blev det när jag sedan, helt enligt receptet, skar hack i korven. De där hacken var som gjorda för att fyllas med äpplen tyckte jag och hämtade in koloniäpplen från balkongen. Jag skar tunna skivor som jag vände i socker innan jag stack ner dem i min karlsbader-falukorv. Det röda skalet på äpplena fick sitta kvar som dekoration. ”Som falukorv, sa yngste sonen, ska det inte vara lök i då också?, det har du väl inte stoppat i!!?” Nej, det gjorde jag inte, och inte spritsade jag senap på heller. Men däremot gjorde jag precis som vi gjorde med lussekatterna. Istället för att pensla med ägg innan gräddningen så gräddade jag kransen naturell och penslade den med sockervatten smaksatt med lite vanilj precis när kakan kom ut ur ugnen. Det blir en glansig och fin yta av det och det smakar gott.

Jag tänker att man kanske ska sätta någonting i mitten när man gräddar kransar. En ugnsfast liten form eller mugg eller så, så att hålet hålls runt och för att förhindra att kransen drar sig och tappar formen. Det ska jag prova nästa gång. Som det blev nu så bakade jag en skev Karlsbaderkrans.

Kransen fikade vi på när bokklubben träffades senare på kvällen. Den var god som vetebröd ska vara och såg fin ut.