Jag var lite stressad och orolig för Jubileumstårtan, mitt sista recept i mitt stora äventyr Bakodyssén. Där är flera moment i den som jag kände mig osäker på och när jag nu hade den som ett av två avslutningsbak så var det viktigt att den blev bra.

Själva bottnarna var jag inte orolig för alls utan det var krämen och garneringen som fick mig att tänka en extra gång. Krämen innehåller som så många andra recept gelatin och det vill jag ju undvika. När jag kröp till korset och använde det i Zolatårtan så fick jag ett strålande resultat. Men jag har inte lust att ta till det igen. Jag ville kunna bjuda min äldste son på Jubileumstårtan. Det var viktigt. Det ska inte vara mer än två gelatinblad i krämen så kanske skulle jag bara kunna strunta i gelatinet. Kanske skulle krämen rinna iväg som den gjorde på Zolabakelserna och på Kalastårtan. Garneringen är choklad som smälts tillsammans med olja och sedan hälls ut för att stelna på en plan yta. Därefter var det meningen att jag skulle hyvla chokladen med en osthyvel till breda flagor som rullas ihop till tjocka rör. Jag har smält choklad tillsammans med kokosfett och med smör ganska nyligen, när jag bakade Ogo´s special och Schwarzwaldtårta, och vet att när man häller ut det att stelna så blir det väldigt platta chokladkakor. Hur hyvlar jag en redan väldigt platt chokladbit? Detta var farhågorna jag hade inför bakningen av Jubileumstårtan och det som fyllde tankarna när jag bakade bottnarna igår.

Jag var stressad. Det kändes väldigt overkligt att jag nästan nått målet. Blodet i mina armar kändes som kolsyra när jag vispade ägg och socker pösigt samtidigt som jag smälte smör, plockade fram ingredienser och vek en form av bakplåtspapper. Allt på en gång. Ägget och sockret vispades riktigt poröst och mjukt, inte en uns av sockerkristaller kunde kännas i smeten. Därefter siktade jag ner kakao, mjöl, bakpulver och vaniljsocker. Som alltid när jag ska sikta så började jag med att tappa ner silen i smeten så att de små hålen geggade igen. Det har gått troll i det där. När silen diskats så kunde jag börja om. Till sist blandade jag ner smöret och bredde ut smeten i min braspanna. Det står i receptet att man ska smörja bakplåtspappret. Det gjorde inte jag, det var onödigt, kakan lossnade hur lätt som helst ändå. Hur såg bakplåtspapper ut på 80-talet? Vad var de gjorda av för något material eftersom att kakan förväntades fastna?

Choklad-sockerkakan skulle gräddas i ca 30 minuter i nedre delen av ugnen och jag ställde braspannan ovanpå ugnsgallret och stoppade in en tesked mellan. Det är nog sista gången jag får ta till skedknepet för att få en rak kaka. Min nya ugn kommer förhoppningsvis inte luta som denna gamla gör. Efter 20 minuter var kakan klar. Jag tog ut den, kände på den och satte in den 2 minuter extra bara för att vara på den säkra sidan, jag ville inte misslyckas. Det kändes som om jag var med i en tävling. Kakan som skulle bli tårtbottnar såg fin ut. Jag vände upp den, lät den svalna, delade den i två lika stora bitar och packade in den i plast. Paus.

I morse steg jag upp och började meddetsamma att baka. Jag hade funderat över krämen till tårtan och kommit fram till att jag skulle prova att ta i en extra äggula för att få den stel. Men under förmiddagen när jag bakade Mariabollarna så löste det receptet mina problem när jag kom på att jag kunde blanda i potatismjöl i istället för att ta den där extra äggulan. Kanske blev min kräm som jag nu gjorde inte så fast som den egentligen skulle vara, men den blev fast nog.

Krämen består av mörk choklad som jag hackade och blandade ner i kaffegrädde som jag kokt på spisen. Eller kaffegrädde var det inte, jag blandade vispgrädde och mjölk. När chokladen smält lät jag smeten svalna något innan jag blandade i två äggulor och en matsked potatismjöl. Krämen kokte sig snabbt tjock och det var jag glad över men den såg lite grynig och kolaaktig ut så jag var ändå fortfarande lite orolig för den när jag satte den i ett vattenbad för att svalna. Under tiden krämen stod på kylning passade jag på att vispa tre deciliter grädde. Innan jag vände ner chokladen i grädden skulle jag smaksätta den med punsch. Min gryniga choklad älskade punschen och ändrade karaktär och blev med ens mjuk, blank och smidig. När jag sedan vänt samman grädde och kräm hade jag fått till en härlig mousse. Hurra!

Chokladmoussen fördelade jag mellan och ovanpå tårtbottnarna. Efter lite fixande och skrapande så såg tårtan fin ut. Den fick stå i kylskåpet och stelna till och vänta på att garneringen skulle bli färdig.

Nu till nästa kritiska moment – chokladrullar. Jag tog ett djupt andetag och satte igång. Jag smälte blockchoklad tillsammans med lite olja och hällde ut det på ett bakplåtspapper. Nu skulle det stelna. Efter en halvtimme i rumstemperatur var det fortfarande rinnande så jag stoppade in min choklad i kylskåpet. Det står i receptet att chokladen ska ha stelnat men inte blivit hård. Det var inte lätt det där. Min platta stelnade på vissa ställen och var hård på andra. Jag försökte flera gånger att hyvla flagor och rulla dem men det gick inte bra. Alla rullar blev fula och oformliga och chokladen smälte så fort jag tog i den. Till slut kapitulerade jag och tog beslutet att hyvla chokladen till frasiga spån och täcka tårtans ovansida med dem istället. Det blev fint. De sista guldkulorna från Harry Potters gyllene kvicken fick glittra på Jubileumstårtan.

Det blev en liten (15 x 20 cm) men mycket mäktig tårta. Det räckte med en liten bit för att man skulle bli nöjd. De flesta på mitt jubileumskalas tyckte mycket om den, någon tyckte att den smakade för mycket choklad. Moussen fick beröm men jag är inte säker på att det var någon som tänkte på att det var just punsch den var smaksatt med. Själv tycker jag att bottnarna kanske var i torraste laget för att tårtan skiktade sig lätt. Det var kanske bara så att tårtan inte hunnit stå till sig tillräckligt länge innan den serverades. Jag hann nämligen precis bli färdig innan mina gäster kom i eftermiddags.

Nu är jag klar. Tårtan är uppäten. Recepten i boken är bakade.

Snipp snapp snut så var Bakodysséns första år slut.