Igår kväll uttryckte jag min oro för yngste sonen vid matbordet. ”Jag börjar bli lite nervös att jag ska hinna baka ikapp alla recept som jag missat nu under sommaren och jag tror inte att jag kommer att hinna baka alla innan tiden rinner ut.” Han bara tittade på mig lugnt och nickade och sa att ”du får sätta igång igen nu mamma. Ta det lugnt, börja med något lätt.”

Ja, varför tveka egentligen? Det är ju alltid så när man ska igång igen efter en längre tids ledighet, vad det än gäller. Det är alltid tungt. Så jag satte mig ner och bläddrade i boken, gjorde listor på ingredienser som måste inhandlas och hittade ett recept som kändes enkelt och som var möjligt att genomföra kl 21 en tisdagkväll i augusti. Jag valde Gyllenskorpor. Mitt i bakningen stannade jag upp och funderade lite. Jag skulle ju välja något lätt och jag har ett minne av att skorpor inte varit min största succé hitintills, men nu hade jag ju börjat.

Gyllenskorporna var lätta att röra ihop. Smör och socker (bara en halv deciliter) rördes ihop och sedan skulle kardemumma, havregryn, vetemjöl och bakpulver i samtidigt som en och en halv deciliter mjölk.

Som jag letade efter kardemumman! Jag visste att det skulle finnas två helt nya påsar någonstans i mitt skafferi. Men mitt skafferi är hysteriskt fullt med bakingredienser blandat med konservburkar, olika flaskor med diverse innehåll, knäckebröd, bönor mm. Tänk om jag ändå fått tummarna loss att beställa det nya köket jag drömmer om. En dag ska jag ha skafferi i utdragslådor så att jag slipper stå på en pall och leta mig galen.

Efter mycket om och men så hittade jag kardemumman långt inne bakom nyponsoppan och nudlarna och blandade ihop mina ingredienser till en mycket kladdig massa som enligt receptet kallas för deg och som jag kallar för smet. Deg-smeten skulle sedan formas till två längder på ett bakplåtspapper och gräddas i ugnen i 20 minuter. till att mina längder flutit ut fint i efter 20 minuter tog jag ut plåten ur ugnen och skar längderna i bitar. Jag klickade ut smeten och formade den med en gaffel till kladdiga längder som sedan flöt ut och bildade fina kakor.

Under tiden som skorporna bakades så spelade sonen högljutt Zelda i rummet bredvid. Han tjoade när det gick bra och skrek och grät och påstod att spelet fuskade när det gick dåligt, och lagom till att jag tagit ut längderna, skurit dem i bitar och stoppat in plåten igen så gav han upp för kvällen och kröp i säng. Jag stängde av värmen på ugnen och lät plåten stå i eftervärmen för att torka skorporna och gick för att stoppa om sonen. Lite skeptisk var jag till att det skulle räcka för att få skorporna torra. När jag bakar Biscotti så låter jag alltid skorporna torka på lägre temperatur ett tag innan jag sedan stänger av ugnen.

Skorporna fick stå kvar i ugnen över natten och i morse var de, som jag befarat, mycket riktigt fortfarande mjuka. Så jag satte på ugnen igen på 100 grader och lät skorporna torka i 20 minuter och stängde sedan av värmen och lät dem stå lite till. Nu blev de äntligen klara och de ser riktigt fina ut.

Sönerna och jag smakade varsin skorpa när vi kom hem efter en tur på badet, dit en son cyklat enhjuling och en tagit sig fram på rollerblades. Mamman gick. Killarna konstaterade att skorporna inte smakar så mycket men att de är ok. Jag tycker att de smakar som skorpor brukar göra så jag är nöjd med första baket efter semestern.