Under tiden som jag friterade äppelmunkarna så stod smeten/degen till finska struvor i en skål på köksbordet och jäste. Den degen är mycket lösare än annan deg men så skulle den inte heller bakas eller kavlas ut innan gräddning.

Jag hettade upp oljan på och gjorde ännu ett brödprov innan jag började fritera de Finska struvorna. Deg/smeten hällde jag över i en plastpåse som jag klippte ett hål i och sedan spritsade jag direkt ner i den varma oljan. Mitt första hål i påsen var alldeles för stort och det blev ingefärsliknande korvar som friterades och flöt runt i grytan. Mindre lyckat. Jag klippte ett nytt hål i andra hörnet av påsen, fördelade om degen och spritsade på nytt. Det var inte lätt. På bilden i boken ser det ut som om struvorna är spritsade väldigt tunt. Jag tyckte att det var svårt att hantera och spritsa degen som var seg och instruktionerna sa att jag skulle ringla ut flera cirklar i olika storlekar ovanpå varandra för att forma struvor. Mina cirklar flöt åt motsatt håll mot vad jag önskade och smeten hamnade huller om buller i olika tjocklekar. Inte så snyggt.

Men skam den som ger sig. Om jag stått på en marknad i Finland en hel dag på första maj och sålt Finska struvor med florsocker på och serverat mjöd till så hade jag till slut blivit proffs på detta jag med. Det står alltså i boken att dessa bakverk som heter Tippaleivät alltid serveras till första maj i Finland och att man serverar sima (mjöd) till, så det var ingenting jag själv bara sådär hittade på.

När jag någon timme efter bakningen äntligen tog mig tid att smaka så förberedde jag mig väl. Jag hade självklart siktat florsocker över struvan så att den såg vit och fin ut och jag hade också hällt upp ett glas öl och förberedde mig på att med sinnenas hjälp förflyttas till Finland.

Mina Finlandsäventyr är inte så avancerade. Jag har i min barndom åkt på bron över Torneälv mellan Haparanda och Torneå några gånger. Mitt minne av Finland är i barnperspektiv och jag minns att det på den finska sidan fanns en gård där man kunde titta på getter och ett hus i glas (antagligen någon slags gräns-turistbyrå) där det fanns utställt Mumintroll. Det var länge sedan jag var där inser jag nu. Det börjar bli hög tid att ta med sönerna till Norrbotten och följa pappas fotspår och även ta en tur över älven till Finland.

Nåväl, där stod jag nu ensam i köket med min kalla, lite soggiga finska struva i ena handen och en öl (med nyligen utgånget datum) i den andra och blundade och försökte få till rätta känslan. Mm, det var inte så dumt. Eller, riktigt gott var det heller inte men jag tror att om jag hade serverat dem varma direkt från grytan och fått färskt mjöd till så hade det varit jättebra. Men nu var det ju med dessa bakverk som med de allra flesta andra i mitt bakäventyr, jag har ingen som väntar på kakorna när de är nybakade. Det är lite sorgligt. Jag bakar och bakar och här är kakor i överflöd.

Jag måste börja planera inför vad som ska hända efter att Bakodysséns första år är till ända och alla 293 recepten är bakade. Det finns så många recept ur de andra utgåvorna av Sju sorters kakor som inte finns med i min version och dem bör Bakodyssén baka. Så klart! Men jag bör nog slå av på takten lite, omprioritera, hitta nya mål och deadlines. Vi får se vad som händer, än är inte denna resan slut. Jag har 2 månader, två veckor, tre timmar och 31 minuter kvar…