Jag kunde ju inte bara baka kors och fina kakor och en misslyckad tårta till sonens Konfirmationsfest. Något kul var det ju tvunget att finnas på kakbordet också. Jag hade sparat på sockerkakssmulor i en burk i frysen. Dem och de citonmuffinsarna som inte var användbara till Harry Potters kvicken, tog jag nu fram och mixade samman till en smulig massa. Jag hittade även en liten oglaserad bikini-överdel kvar i en burk sedan skolavslutningen så även den hamnade i mixern och blev kaksmulor. Dammsugare eller som de heter i boken, Arraksrullar skulle bakas.

Smör, vaniljsocker, florsocker och siktad kakao rördes tills det blev en mjuk och smidig deg. Därefter blandade jag i mina kaksmulor och droppade i arraksessens. Det finns ingen mängdangivelse på arraken i receptet så jag fick droppa försiktigt och smaka mig fram till rätt mängd. Smeten blev kladdig och lite väl lös. Jag borde ha blandat i mer kaksmulor för att även om smeten blev hård efter en stund i kylen så smälte den och blev mycket svårhanterad meddetsamma som den kom ut igen.

Jag färgade mandelmassan grön. Karamellfärgsgrön är skrikig i färgen tycker jag så jag blandade den med gul och fick då till en mer dammsugarlik färg. Mandelmassan kavlade jag ut på ett smörgåspapper och rullade/kladdade ut arraksfyllning och gjorde en långa dammsugsrerullar av det. Den första rullen blev bra men rulle två blev lite svajigare och knölig med luftbubblor under marsipanen. En fast smet och noga utmätt marsipan är det som gäller för att det ska bli riktigt bra.

Jag skar rullarna i dammsugarlångabitar och i minibitar. Vi skulle bli många på festen så jag tyckte att det kunde ju vara trevligt om det fanns till alla som ville ha. Innan jag smälte choklad och lite kokosfett och doppade kakorna i det så fick dammsugarna stelna i kylen en stund igen.

De dammsugarna som fått rätt storlek hade jag en speciell plan för. Fram med sockerögon och röd karamellfärg. Smala spetsiga grillpinnar är mina bakvänner. De är perfekta att peta och fixa med när det är pilliga dekorationer som gäller. Som när man exempelvis ska sätta in framtänder på en dammsugarefigur. Det var roligt och hade det inte varit så sent på kvällen och ovanpå det, kvällen innan jag skulle hålla i en fest så fick det bli en begränsad upplaga av figurerna.

Dammsugarna smälte där i köket och jag kände oron växa, de skulle ju serveras utomhus där vi bara har tillgång till kylklampar. Undertiden som jag doppade mina minidammsugare i choklad fick figurerna stelna i kylen igen innan även de fick choklad på sig. Jag tycker själv att de blev roliga och fina. Yngste sonen var mer skeptisk och tyckte att de var obehagliga för att man kunde se in i munnarna på dem.

De små dammsugarna som var lagom stora munsbitar var goda när de var kylskåpskalla.

 Efter en stund på ett kakfat i 30 graders värme var dammsugarna lätt svettiga och innehållet nästan flöt ut när man bet i dem.

Det är inte bara att svänga ihop dammsugare för det tar lite tid och kraft. Jag gör gärna sådana igen men då ska de bjudas på när det är tillgång till kylskåp eller vid en annan årstid.